Att vara positiv, manifestera, tänka framåt inte bakåt, vara i nuet. Ni har hört det förut. Jag brukar också säga det, till mig själv och alla andra. Faktum är att det fungerar. Jag menar, jag har tagit mig relativt långt på att bara dagdrömma, leva på hoppet och sätta tron till att det löser sig. Det är en av fördelarna med min hjärna, den är expert på att gå in i "äh, det löser sig"-läget. Den är i och för sig minst lika bra på att gå in katastroftanke-läget så det går väl jämnt ut ändå. Anyway. Jag vet att jag inte är den enda som just nu kämpar med negativa tankemönster och som trillat ner lite på sniskan när det gäller den där magiska enhörningen man annars fördrar att rida runt på. Men det är okej. För det alla mindfullness-människor på youtube sällan nämner, det de perfekta "skapa din egen lycka"-kontona på instagram inte visar, det är att man behöver alla känslor för att komma framåt.
Om vi inte tillåter oss själva att känna hopplöshet, att bryta ihop, om vi förtränger alla de där negativa tankarna i ett desperat försök att vara positiva när vi faktiskt står inför ett möjligt stup, då kommer vi inte utvecklas. Vi kommer pressa oss själva till att flyga, till att kasta oss ut för det där stupet, när vi egentligen hade behövt provflaxa lite extra på marken vi står på.
Att utvecklas och skapa sin egen lycka handlar inte om att trycka undan det negativa, det handlar om att överkomma det. Att våga sitta där i träsket och hulka som en femåring som inte får godis i affären, att känna hjärtat rusa när vi analyserar det värsta som kan hända. För det är först då som vi kan börja ställa oss frågan: vad kan jag göra just nu?
De senaste dagarna har jag haft panik, jag har gråtit, jag har velat ge upp, jag har tänkt ut precis alla katastrofala möjligheter som finns. De flesta av dem råkar involvera kronofogden, heroin och ett ensam liv på gatan, men så har jag ju också en ganska livlig fantasi. Jag har försökt trycka undan det, jag har försökt visualisera den perfekta utgången av det hela, jag har tvingat mig själv att fokusera på att vara här och nu och inte få panik över vad livet ger mig om tre-fyra månader. Jag har torkat tårarna och bett mig skärpa till mig. Jag har pedagogiskt talat om för mig själv att jag duger samtidigt som jag jämför mig själv med alla andra. Jag slogs med mig själv tills jag inte orkade mer, och så lät jag det hända. Jag kände vad jag behövde känna, jag lät det forsa ur mig som vattnet i ån när isen spricker om våren. Och jag släppte alla om och hur och bara grät. Grät i timmar, utan att tänka. Lät paniken bli till saltvatten och ångesten till pysa ur mig i högljudda snyftningar.
Och när allting sköljt över mig, när jag tillåtit mig själv att känna allt det där, när jag låtit känslorna få spela fritt... Tomt och tyst. Som en blank sida i en anteckningsbok, som suset i öronen efter en känslofylld konsert. Dränerad. Tömd. Fri.
Vad kan jag göra just nu?
