Tack för att ni alltid håller mitt hjärta så mjukt när det talar. Man blir ödmjuk med livets gång, jag håller inte längre någon annan ansvarig för mitt liv och jag har lärt mig att förlåta. Vi bär alla på en ryggsäck och vi hittar alla våra vägar. Det kanske kan låta fel men jag tror även de som får andra att lida på det sättet, de lider de med, på sitt sätt. Till slut lär man sig att unna dem livet, för att man lär sig att unna sig det själv. Mitt skrivande drivs av kärlek för dem som just nu behöver höra att de inte är ensamma, som behöver höra att de är värda mer. Inte av hat för de som lärt mig läxan, utan av kärlek för de jag kan dela den med.
Det är fredag och solen tittar fram. Jag har suttit i sängen och färdigställt terminens sista inlämningsuppgift. Ska låta solstrålarna bringa ljus i tanken och den friska kyliga luften ge ny energi till kroppen. Behöver sortera bort allt det där som stör, all den oro som gör att jag inte kan se klart. Framtiden skrämmer mig och jag behöver skaka av mig den känslan, göra plats för drömmar och mål, så att hjärtat hittar fram.
