Jag satt med pennan i handen, pennspetsen svävade i cirklar ovanför pappret. Jag ville skriva, något i mig ville komma ute, men jag visste inte vad. Jag satt ofta så, snurrade med pennan och väntade på att orden skulle komma till mig. På att tankarna skulle bli en istället för hundra. Jag var tio år.
Jag har inte slutat sedan dess. Skrivandet är en så naturlig del av mitt liv att jag inte vet vad jag skulle göra utan det. Bloggen har gett mig en anledning till att alltid skapa ord, meningar, historier. Ibland allvarliga, ibland bara för att stilla begäret. Bloggarna har varit många, och versionerna av mig ännu fler. Genom alla faser, provokatören och drömmaren, tonåring och vuxen, den trasiga och den ihoplappade, så har det följt mig - behovet av att få ner allting i ord.
Men bloggen har gett mig så mycket mer.
Tack vare bloggen började jag fotografera. Jag hade gått i tankarna länge, att börja fånga ögonblick på bild istället för att klä dem i ord. En bloggbild på mitt mobilskal blev den sista lilla knuff jag behövde för att köpa en kamera. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde men jag älskade det. Kanske fick jag hybris, kanske blev jag kär i konsten, oavsett fick jag min första bröllopsbokning samma sommar som jag förstod mig på bländaren.
Tack vare bloggen fick jag ett drömjobb som skribent. Om jag inte upptäckt bloggar hade jag kanske suttit där än idag, med pennan svävandes över pappret, skrivit dikter ingen fick läsa och målat med mörker och ljus i en dagbok. Då hade jag kanske aldrig spridit mina texter för vinden, då hade de blivit hemliga små berättelser i en kaffestänkt skrivbok. Då hade jag aldrig blivit kontaktad av förlaget, av min vän som visste om de där texterna, som visste hur pennan kunde sväva i timmar. Då hade jag inte suttit här, nervös inför min första katalogproduktion på ett bokförlag och kunnat se en liten del av min barndomsdröm bli sann.
Men framför allt har bloggen gett mig kärlek och liv. När den här bloggen föddes hade jag beslutat mig för att det skulle vara sista gången. Inga fler fasader, inga fler provokationer, ingen mera polerad yta. Jag vill växa och jag gjorde det med ord. Genom alla sidor av blogginlägg ryms ett helt liv, bra som dåligt, då och nu. Där ryms sorg och ilska, hopp och uppgivenhet. Där, mellan raderna, har jag växt fram. Här, mellan obetydliga frukostinlägg och politik, har jag skapat mig min egen stabila tillvaro, min egen fria oas. Här har jag lämnat ett liv och byggt upp ett nytt.
Och inget av det hade varit möjligt utan er. Det absolut bästa bloggen gett mig är ni. Tack för allt. Vi följs åt i stormen, sedan dansar vi tillsammans i solsken. 💛
