Träffa nya vänner i vuxen ålder

När jag lämnade storstan, det destruktiva livet och en lång rad av sjukt dåliga beslut bakom mig, försvann också det umgänge jag i flera år haft på speed dial varje gång rastlösheten skrek efter ännu fler dåliga beslut. Människor man alltid kunde möta på krogen. Några av dem skulle jag säkert kunna umgås med idag också, fåtal av dem har jag kontakt med, men majoriteten mer eller mindre klippte jag banden med. Inte för att de nödvändigtvis var dåliga människor, men för att vi på ett eller annat sätt var dåliga för varandra.

Jag flyttade till en håla där jag inte kände någon annan än Vikingen som jag var inneboende hos. Mina gamla vänner sedan innan allting gick fel hade jag för länge sedan tappat kontakten med. Några av dem hade skaffat sambo och barn, andra hade skaffat karriär, somliga av dem båda. Ingen av dem hade tid eller lust att hänga med någon som bara söp, knarkade och visade arslet för alla som ville se. (Helt rimligt faktiskt!)

Under en tid kände jag mig väldigt ensam. Det gör jag fortfarande till och från. Barndomsvännerna har jag tagit upp en stabil kontakt med men jag saknar fortfarande det där härliga kompisgänget, någon att ringa när man har tråkigt. När vi skulle ha midsommarfest och Vikingen sade åt mig att jag också fick bjuda in folk kom tårarna - jag hade ingen att bjuda. För sanningen är att hur fantastiskt det än varit att vända livet, hur tacksam jag än är att jag slog mig fri - så har det varit ensamt. Några stannade med honom, det fanns även de som valde honom senare. Ingen hörde längre av sig. Det gör ont. Som en vuxen människa som inte rör sig ute så mycket är det svårt att skaffa vänner. Inte heller lyckades jag skaffa mig några på Universitet. Kanske för att jag är äldre, kanske för att jag lever ett annat liv. Ibland tänker jag att det är fel på mig.

Katarina, som jag var på dejt med igår är min senaste vän. När en blogg vi båda följer lade ut ett "träffa vänner"-inlägg tänkte jag i mitt stilla sinne "jag kan ju inte bli mer än fortsatt ensam" och lade in en kommentar om mig själv. Katarina nappade och ett kort tag senare träffades vi på en öl och mat i Lund. Folk har skrattat, VI har skrattat åt hela grejen. Postordervännerna. Men jag fick en ny vän och ett par middagar och en bio senare känns hon som en naturlig del av mitt liv. Det är lite som att dejta, fast utan sexet och regeln om att vänta i x antal dagar med att höra av sig.

Vi har båda sambos, vi båda tycker om att dricka måttligt med vin och prata om helt meningslösa saker som händer på sociala medier. Vi kan skratta åt oss själva och vi är upptagna, dåliga på att höras av och förstår när de andra helt enkelt bara inte orkar. Två vuxna människor som umgås och som fortfarande inte har en enda bild på oss ihop.

Det är inte lätt att träffa vänner i vuxen ålder men det går. Kanske kommer jag inte få det där stora umgänget igen, kanske kommer jag känna mig ensam ett tag till. Men med tiden lär jag mig att det är inte antalet nummer i kontaktlistan som räknas, det är hur många som faktiskt svarar när man ringer.

Har ni träffat vänner i vuxen ålder? Hur är er historia?

Gillar

Kommentarer

Jenny
,
Alltså, hade jag bott i skåne hade jag försökt bli din polare xD Du verkar vara intressant att prata med och har gått igenom liknande föändringar i livet känns det som. Har märkt att det är väldigt ensamt när man ändrar livsstilen... Har alltid haft svårt för att hitta nya kompisar och ju mer jag letar så känns det bara hopplösare, skrev en gång på ett sådant där kompisdejt inlägg men fick inget svar vilket kändes desperat och skitsamma, får vara ensam resten av livet, ger upp typ
Svatantrya
Svatantrya,
Åååh men vad fin du är! <3 Vart bor du? 😊
nouw.com/svatantrya
jenny
,
Västerås ,. Föddes tyvärr här x)