Too sweet for rock n roll

Om Almost Famous är den bästa filmen någonsin? Mycket möjligt. Penny Lane, denna vackra, sorgsna, starka, trasiga och coola karaktär. Det bor väl en Penny Lane i oss alla.

Har dragits med en vilsenhet den senaste tiden. Som om själen växt ur sitt skal, som om fasen som var nödvändig nått ett slut. Vandrat på ett sidospår som ledde hem igen. Grävt i själens alla vrår, hittat alla sidor av mig själv. Eller gör man ens någonsin det? Så som människan beskrevs i Herman Hesses stäppvargen. Fler år efter gymnasiet förstår jag boken mer än någonsin.

Har lärt mig älska mig själv utan smink, lärt mig vara bekväm i en vardag där inget händer, utövat yoga och meditation, utforskat livets alla under och blivit en person jag själv kan se upp till. För att slutligen kunna kombinera de yttra och det intre, det stökiga och det lugna. Inte balansera på ytterligheternas kant, ändå alltid lite för mycket, så som man är. Den medvetna och den naiva. Se konsekvenser även när man släpper morgondagen.

Igår hade jag tid över och unnade mig något annat än den senaste tidens jeans och t-shirt, lade en ordentlig make för första gången på veckor. Började till och med se fram emot helgens dimmiga samtal i dunkla ljus, sent in på natten. Suktar efter äventyr, efter mänskliga möten. Inte av rastlöshet, inte på grund av ensamhet - utan för att det är där jag hör hemma just nu. För att den själsliga platsen jag varit på den senaste tiden var nödvändig men nu blivit för trång, tråkig och trygg. För att den senaste tiden bara varit en grund att stå på, back to basic, ett djupt andetag.

Jag åkte på en själslig retreat, som en Penny Lane som tog flyget men återvände hem. Som vi alla gör ibland. Vi är alla en Penny Lane.

Ingen är allt eller inget, ingen är enbart en person. Vi vandrar på många stigar samtidigt - men de möts alltid till slut. Vi kan bara hoppas att vi lär oss någonting längs vägen.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229