Tills endast ljuset finns kvar

Det var när jag vandrade förbi det gamla gatuköket vid St Knuts torg, när jag traskade på gatan som länkar samman Möllan med platsen jag en gång bodde på. "Tänk så ung, vild och fri jag varit här". Jag slungades tillbaka i en nostalgisk karusell. Mindes kärleksfulla möten, pirr i magen, sena nätter, hämningslöst dansande till sent på morgonen. Händer som höll i varandra i gatlyktornas ljus, en hemlig kärlek. Blickar som mötte natthimlen och varandra. En känsla av att inte ha någonting men ändå allt. Bristande konsekvensanalyser, ingen morgondag, inga mål men stora drömmar. Kärlekshistorier som brast, en själ som aldrig kunde buras in, ett hjärta som alltid sprang åt ett annat håll.

Jag såg upp mot lägenheten, det som under en kort period var en fristad. Jag tänkte på han som inte längre finns. Men jag sörjde inte, jag kände ingen bitterhet över att inte ha varit där till slutet. Jag kände bara tacksamhet. Tacksamhet över allt han gav, tacksamhet över alla minnen. Inte bara kring honom, kring hela staden, hela livet. Det har varit den bästa resan i mitt liv.

Jag har nog framstått som bitter innan. Fokuserat på allt som gjort ont, på allt som blev fel. Men kanske var det nödvändigt. Kanske var det mitt sätt att bearbeta, bryta ner allt i småbitar, vrida och vända, låtar allting brista och svämma över, vältra mig i det förgångna - tills endast ljuset fanns kvar.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229