Story Time: 21-åriga jag plankar på kryssningsfartyg och blir fast i Stockholm

Hela grejen med att bli äldre är ju att samla på sig fler historier, något att berätta för barnbarnen - eller den gamla katten om man så vill. Vi samlar minnen, det är egentligen allt vi gör. Några bra, några dåliga, några sorgliga och några roliga. Somliga händelser blir också roliga först när de blir ett minne. Som den gången mitt 21-åriga jag fick för sig att planka på en kryssning och bli av med mina ID-handlingar och fastna i Stockholm - allt för ett riktigt dåligt ligg.

Denna lilla jänta skulle alltså ut och åka båt med sina Norrköpingsvänner som hon träffat på festival. Det var Sweden Rock-kryssningen som gick två turer men vi hade bara köpt biljett till den första. Jag hade tagit tåget upp till Stockholm och om jag minns rätt hoppade Sara och Mackan på i Norrköping. Vi klev ombord på båten efter att redan ha sänkt några öl ihop och ett dygns festande tog sin början - tänkte vi i alla fall.

Allt var så mycket frid och fröjd som det kan vara under en kryssning med smutsiga, högljudda och totalt oansvarigt alkoholpåverkade rockers med krossade drömmar om att bli nästa Jimi Hendrix.

Jag levde livet, på det sätt en jäkligt uppmärksamhetstörstande, skitfull och dyngkåt 21-åring gör - det var ett överflöd av sex och dekadens. Det krävs troligen en hel hand för att räkna antalet sängar det hoppades i på ett eller annat vis. Jovars, this lady var en liten slinka - och hon var uppenbarligen ON F I R E. Det där är fortfarande ett personligt rekord på så många olika sätt. Jag har svårt att se att jag någonsin skulle lyckas med något liknande faktiskt. Ännu mindre ha lust eller ork till det. Fy fan.

Det verkade jag vara ganska medveten om redan då, för jag tog alla chanser i världen för att försöka få ut så mycket knull som möjligt av min lilla sexuella turné på den där båten! Så när båten efter första rundan går i hamn och jag möter upp mina vänner för att kliva av den del av kryssningen vi betalt för så står jag såklart rak i ryggen, som en jävla fura, och talar om för Mackan att de inte behöver tänka på mig - jag ska minsann få kuk! (Jodå, öppen, ärlig och helt utan skam har jag alltid varit.) Min spontanitet nådde nya höjder.

Mackan, som inte är en bättre vän än att han låter sina vänner ta enormt korkade beslut låter mig såklart stanna kvar på båthelvetet och åker själv hem till Norrköping. Själv låtsades jag bara vara en av de som köpt en tvådagars och knallade efter uttänkt penisbärare. När personalen kom för att kolla biljetterna sade jag helt enkelt att jag redan visat min i min egen hytt. De verkade inte ha så jäkla bra koll.

Jag som nu inte längre har någon hytt av den anledning att jag faktiskt inte ens har en biljett att vistas på båten med har helt sonika flyttat in till nästa byte i min knullkavalkad. (Är det ens okej att uttrycka sig så?)

Vad som hände sen är ganska oklart. Jag antar att det gick som tänkt med själva hummelihummel-grejen men efter det är det lite oklart. Jag lyckas på något sätt göra mig av med snubben men lika lite som jag brydde mig om hans namn verkade jag bry mig om hans hyttnummer och vips så var mina ägodelar inlåsta i en av ca 1000 hytter. Hoppsan Kerstin!

I min packning fanns en resväska med kläder och skor, en handväska med dator, mobil, plånbok och givetvis en dubbel uppsättning ID-handlingar. Efter att ha traskat genom båten ett antal gånger utan att komma ihåg hyttnumret eller springa på karlskrället så var det bara att ge upp sökandet och hoppas på att städarna skulle få in mina saker när båten tömts. När vi går i land är det en mycket förkrossad liten varelse med ett stort självförakt som kliver av och får följa med en nyfunnen vän hem för att försöka reda ut situationen. Både hon och hennes mamma är fantastiskt gulliga och jag får hjälp att ringa hittegods som berättar att OM mina saker hittats har de troligen skeppats till Finland. Mitt i stökandet får jag kontakt med en gammal vän som flyttat till Stockholm och han erbjuder mig boende tills saker löst sig och jag kan ta mig hem. Han är många år äldre och när jag anländer utspelar sig ett scenario som skulle kunna utspela sig mellan en far och dotter om dottern varit lite vild, galen och avgrundsdjupt korkad.

Eftersom jag inser att jag inte kommer kunna ta mig hem får jag meddela min chef via Facebook att jag inte kan komma till jobbet då mina saker blivit stulna och jag är fast i Stockholm. Först några år senare vågar jag erkänna hur det faktiskt låg till och hon skrattade så hon grät. Fortfarande den bästa chefen jag någonsin haft.

Min vän känner en kille som bor i Skåne och är i Stockholm och jobbar - han ska köra hem om några dagar så jag kan få skjuts ner. Jag tvingas också ringa och berätta vad som hänt för min mamma som givetvis utbrister ”men lilla vän, det är aldrig värre än att du kan ringa hem till din mamma”. Ni kan tro att jag modifierade historien en aning...

Efter fyra dagar (eller något sådant) ringer min mamma upp mig då hon fått ett samtal från polisen om att mina saker är upphittade. Jag åker då, som en förvirrad jävla lantis i storstaden, tvärs igenom hela Stockholm utan mobil eller plånbok, med ett gäng post-it lappar i fickan med adress och hållplatser samt ett nödnummer till min vän - för att äntligen få tillbaka mina saker. Det som finns att hämta ut är min handväska med dator (helt ärligt, jag var inte ens en så stor bloggare då att man tar med den på kryssning, idiot), mobil, plånbok och mitt pass. Min resväska med kläder är spårlöst försvunnen och några veckor senare kommer jag att få ett samtal om att mitt ID-kort hittats på ett tåg mot Göteborg. Ingen kommer någonsin veta varför.

Jag var såklart ledsen över väskan men fick i alla fall äntligen den efterlängtade skjutsen hem. Den nyfunna vännen har jag fortfarande sporadisk kontakt med, en av mina erövringar hittade jag senare på twitter, kompisens mamma ville att jag skulle komma och hälsa på men det blev aldrig av och jag har aldrig åkt på en kryssning igen. På riktigt, det var traumatiskt nog för att jag ska totalvägra kombinationen båt-sprit-sex-musik någonsin igen tror jag.

Såhär i efterhand är det dock fortfarande en av de mest bisarra situationer jag försatt mig själv i och nu, några år senare skrattar jag faktiskt varje gång jag tänker på det.

Man lever och lär, sannerligen. Det är inte så fel att bli äldre ändå.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229