Spöken från förr

Reagerade som på instinkt, innan signalerna ens gått ända fram. En snabb skymt och benen viker sig. Tatueringarna... en kall kår genom kroppen. Kommer på benen igen, lyckas undvika med någon centimeter. Skyndar ner för trappen, ögonen i marken. Skakar men vet inte varför. Får svårt att andas, svettas - måste ut.

Han var på jobbet idag. Har sett honom flera gånger tidigare, aldrig reagerat särskilt. Jag bryr mig inte längre, jag vet att han inte kan nå mig. Jag är starkare nu, jag hade aldrig lyssnat om han hade något att säga. Men jag var inte beredd, inte det minsta. Min trygga zon hade invaderats och jag hade garden nere, blev tagen på sängen. Vet inte var den starka reaktionen kom ifrån, men kanske den behövdes. För först nu förstår jag hur onormal den är.

Det gör mig extra tacksam över vad jag har. Hur allt på bara en sekund övergick till att vara bra igen, så fort han lämnat byggnaden. Inget kan längre förstöras. För efter panikattackerna är allting fortfarande bra. Inget kan rasera mig nu, bara få mig att snubbla för en sekund. Han är bara ett spöke från förr, skrämmande ibland men genomskinlig och ofarlig.

Gillar

Kommentarer

egoettu
egoettu,