Sjung om studentens naiva poesi

Inte nog med att jag idag insåg att Miley Cyrus slog igenom för över tio år sedan (Hannah Montana sändes fan först igår, right?), det är dessutom 7 år sedan jag tog studenten. SJU! Hujeda mig vad tiden går. Var tog alla åren vägen? Var tog den där snorungen som skulle tatuera hela kroppen, bli en sjuhelsikes journalist och visselblåsare och gifta sig med en rockstjärna vägen? Oh wait, just det....

Nog för att livet kanske gjort en något bittrare i vissa stunder. Man förstår ju vilket skämt den där inbillade friheten är men samtidigt har man ändå vuxit sig gammal och vis nog för att faktiskt kunna ta upp kampen för att ändra på det. Då, på studentens dimmiga sommarkväll, var man än ung, oförstörd och sådär romantiskt naiv och lycklig. Det är en fin sak ändå. Man skulle få drömjobbet, man skulle tjäna en massa pengar och leva ett år i Australien, man skulle backpacke i Afrika och skaffa barn med sin själsfrände. För vissa gick det vägen, för andra inte. Men det visste man inte då, det var bara att kasta sig ut för klippan och hoppas att man kunde flyga. Och inte fan brydde man sig egentligen.

Det var fint att få vara med och föreviga den stunden åt någon annan. Må han flyga så långt han vill.

Ps. Det är förresten mina föräldrar och deras bil på bilden. De agerade transport. Det är så härligt att se pappa i bilen igen. Jag vet hur hårt det tog på honom att vara sjukskriven och inte få göra någonting. Han är fortfarande begränsad men på benen och pigg, glad och cancerfri, vilket han förhoppningsvis får fortsätta vara. Fina pappa

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229