Själv - men aldrig ensam

Spenderade förmiddagen med studier framför Orange is the new black och tog sedan sommarbussen till stranden för ett miljöombyte. Hela dagen har jag varit själv. Själv i soffan framför TV:n, själv på stranden med näsan i en bok, själv i havets vågar - men aldrig ensam. Jag har börjat uppskatta det där med egentid på ett nytt sätt. Vilket är ganska viktigt eftersom jag har en ganska stor del egentid i mitt liv.

Jag framstår säkert som en ganska ensam person. Jag umgås ganska sällan med några egna vänner - oftast är det bara sambon eller hans vänner. Jag spenderar mycket tid hemma, eller på äventyr med samma person som jag delar allt annat i livet med. Jag syns sällan på bilder med en grupp väninnor och har sällan eller aldrig stora fester där alla mina bekanta dyker upp. Jag har själv sett mig som ensam, det är inte länge sedan jag var väldigt ledsen över det heller. Men jag har börjat tänka om. Främst för att jag insåg att det är värre att vara ledsen än att vara själv.

Jag har spenderat så mycket tid på att försöka komma in i umgängen, knyta kontakter, bygga relationer - för att sedan ändå aldrig ha ett missat samtal i mobilen. Jag har varit där alla andra är, jag har haft det stora umgänget där alla känner alla och det känns som att man är kompis med hela staden - och ändå suttit ensam de gånger jag valt att stanna hemma. Jag har sprungit tills benen inte orkar längre för att på något sätt hitta samhörighet, hitta mig själv i andra, slippa umgås med mig själv, när den enda personen som garanterat kommer vara med mig till slutet är just jag själv.

Så den senaste tiden har jag börjat omvärdera min så kallade ensamhet. Jag har insett att jag sällan är den som tar kontakt numera, går jag ut är det oftast på andras initiativ, jag saknar egentligen ingen och jag har inget i mitt huvud som kan skrämma mig längre.

Visst, det vore kul med lite fler nära vänner men jag kräver det inte längre, jag behöver det inte längre för min egen existens. Jag kan sitta där på stranden, låta tankarna sväva iväg, låta de inre dialogerna föra oväsen och då och då tysta dem med en ensam simtur under ytan. Jag värderar och omvärderar varenda tanke - helt utan yttre påverkan. Jag studerar min kropp och ger den både kritik och kärlek, i det neutrala rummet av ensamhet kan jag slutligen avgöra vad som är sanning och vad som är omgivningens åsikt. Jag reflekterar över saker jag gjort och saker jag vill göra, får en möjlighet att känna istället för att lyssna. Jag blir vän och ovän med mig själv och löser tvisterna på egen hand.

Kanske framstår jag som ensam. Men jag är inte ensam. Jag har den enda personen som garanterat kommer vara med mig till slutet - mig själv. Och jag spenderar hellre resten av mitt liv med henne än människor som får mig att känna mig ensam även i hennes närvaro. Hon är viktigast, alla andra kommer komma så småningom - om de är värda henne.

Gillar

Kommentarer

Jenny
Jenny,
Känner igen mig. Ibland känns det bara som ju mer man letar eller försöker hitta vänner eller kontakter , ju mer avlägset blir det. Och när jag väl träffar nya människor nuförtiden blir jag ganska fort led iallafall..
Detta påminde mig om att börja lära känna mig själv mer, trivs man inte i sitt eget sällskap trivs man nog inte oavsett och vice versa såklart.
Tack för påminnelsen 😊
Svatantrya
Svatantrya,
Så är det nog absolut! Jag är dessutom mer kräsen nu än vad jag var förr. Förr kunde jag umgås med människor jag egentligen inte gillade bara för att ha någon att vara med, men nu väljer jag mitt umgänge med omsorg. Och finns det ingen som känns bra att umgås med är jag hellre själv 😊
nouw.com/svatantrya
BelleTherese
BelleTherese,
Här kommer jag och håller med. Jag har märkt att jag faktiskt är allra mest mig när jag umgås med mig. Det är då jag tycker och tänker på helt egen hand, och jag gillar mig en hel del faktiskt. Förr i tiden hade jag svårt att göra minsta sak själv, för jag hade fått för mig att själv var lika med ensam. Men nu är det inte så alls. Visst har jag ganska många vänner som jag gärna umgås med, men det är vänner som finns där jämt och som kan gå lång tid mellan träffarna, men man vet att dom är där liksom. det är fint.
nouw.com/belletherese
Svatantrya
Svatantrya,
Jag har också haft ett stort behov av att röra mig bland människor, troligen för att jag är ganska rastlös och blir lätt uttråkad. Men med åren har jag lärt mig att umgås med mig själv på ett annat sätt! 😊 Det är fint! <3
nouw.com/svatantrya
IP: 82.99.3.229