När likes faktiskt betyder någonting

Idag tog jag mod till mig och släpade ut stativet på gräsplätten utanför lägenheten. Det blev inte alls som jag hade tänkt och jag vågade inte stå kvar mer än tio minuter. Rädd för att någon ska se mig, rädd för att någon ska tycka jag är töntig. Samtidigt är det ju det här jag älskar. Att leka med bilder, att redigera, se färgerna förändra några sekunder av jordens rörelser. Men jag glömmer lätt varför jag gör det, varför jag tycker det är kul, på grund av likes – men också bristen på dem.

Jag vill aldrig bli en sådan vars liv kretsar kring främlingars förmåga att slå tummen två gånger mot mobilskärmen, jag vill inte bli den som värderar mitt liv efter hur många hjärtan som strömmar in på Instagram, eller den vars tomma kommentarsfält är totalt förkrossande. Jag vet, att allt det jag gör bara är en liten del av mig, bara en liten del av något större jag älskar, något jag drömmer om. Men för det behövs ibland också likes – likes och bekräftelse. Något jag tänkt på mycket den senaste tiden, någonting jag vill prata om nu.

För mig är bloggen och instagram bara en hobby, men det är också en del av ett intresse jag hoppas kunna utveckla, det är en levande portfolio. Utöver detta tar jag också bilder på bröllop, jag fotograferar barnporträtt, omslagsbilder till musikers album och ställer upp när någon behöver bilder på sig själv. Jag skriver texter åt ett bokförlag, både till bloggen och katalogerna. Skrivandet är något som följt med mig sedan jag var barn, någon dag vill jag skriva min egen bok. Jag intervjuar människor som jag ser upp till och förvandlar deras ord till texter för andra att läsa. Något jag tidigare bara kunnat drömma om. Jag älskar sociala medier för att det bubblar av kreativitet, därför praktiserar jag som content creator/manager. Allt det här är en del av mina mål, en del av min resa mot vad jag hoppas kan bli ett yrkesliv, eller en växande hobby, som jag kan trivas med resten av mitt liv. Allra helst hade jag velat starta eget.

Människor ber ofta om min hjälp. De vill ha bilder på sig själv, de vill ha bilder på sina barn och på sina lyckligaste stunder i livet, de vill att jag ska ta bandbilder på dem och de uppmuntrar mig gärna att utvecklas, att investera i mig själv och satsa - när det gäller dem.

Jag har haft personer som har låtsats att de inte visste att jag tar betalt trots att det framgått från början. Jag tar dessutom priser som är långt under vad jag någonsin kommer kunna försörja mig på. Drygt ett år senare har jag fortfarande inte fått betalt och personen använder en av mina bilder som profilbild på Facebook, utan att ge mig cred. Så svårt är det inte att skriva vem som tagit bilden, speciellt inte om man nu fick något som egentligen kostade pengar helt gratis.

Jag har gjort gratisfotograferingar för att det "kan bli bra i min portfolio" och sedan sett mina bilder spridas för världen utan att nämnas vid namn. Jag har fått höra saker om tjänster och gentjänster trots att det inte finns något att byta med. Jag har hört att det "kan vara bra träning och ge mig något att visa upp", trots att de aldrig någonsin hjälpt mig visa upp vad jag gör.

Jag säger inte att alla är dåliga på det, ni här på bloggen är alldeles fantastiska på att stötta mig i allt jag gör och jag är evigt tacksam för det. Men det gör mig ledsen när människor i min omgivning förväntar sig min hjälp, förväntar sig att en god vän ställer upp, när de inte ens kan slå fingret två gånger på skärmen för att stötta mig i det jag gör.

När människor som påstår sig vara glada för min skull, inte kan ta en minut att läsa artikeln jag jobbat så hårt på, eller ens låta mig få cred för bilderna jag hjälpt dem med. Herregud, ibland undrar man ju om ens vänner ens vet vad man jobbar med men de frågar ju aldrig heller. Då vet jag inte längre varför jag gör det. Likes är inte allt, andras bekräftelse är inte allt, men den hjälper. Genom andras stöd kan jag synas, jag kan utvecklas och få göra nya saker, allt det där dem säger sig önska mig, allt det där de ofta inte ger mig.

Jag tycker inte om att fiska likes, det är inte därför jag gör det. Jag vill inte heller att man ska säga att jag gör något bra om man inte tycker det, men jag önskar att alla kunde svälja sitt ego och stötta varandra lite mer. Har du en vän som är småföretagare? Stötta den! Har du en vän som är duktig på något? Rekommendera den! Och tryck på gillaknappen när de delar något kopplat till sina drömmar, det är inte så svårt.

Jag älskar att ni är så många som gått in och gillat det jag gjort på min praktik, att människor uppskattar det jag gör där kan innebära en stor skillnad inför framtida jobb. Men samtidigt gör det mig ledsen när många av mina närmsta inte kan göra det, när de inte kan göra något så litet för att hjälpa någon annan på traven. Samma människor som kräver gratis tjänster av andra för att själva lyckas, kan inte ta sig två sekunder att stödja någon annan i deras arbete. Det gör faktiskt ont på riktigt men framför allt får det en att tvivla på sig själv.

Jag har svårt för att förstå mitt eget värde, jag har alltid varit den som ställer upp för att vara snäll, som alltid tvivlar på min egen förmåga. Men jag försöker och för att lyckas måste jag någon gång sätta ner foten. Jag kan inte tacka ja till att hjälpa de som aldrig hjälper mig. Jag kan inte bana väg för någon annan på bekostnad av mig själv. Jag förtjänar cred för det jag gör, jag förtjänar din uppmärksamhet om du säger att du stöttar mig och jag förtjänar dina två sekunder att trycka på like-knappen, när jag gör någonting som går i linje med mina drömmar. Vänner stöttar varandra, ett knapptryck är det enklaste sättet att visa det på.

Jag behöver inte ens vara bäst, om du ber mig om mina tjänster är jag värd både tid, respekt och pengar. Är jag inte tillräckligt bra för det? Då väljer du någon annan istället.

Likes är inte allt, men för någon som kämpar med att göra sin hobby till verklighet, eller bara gör någonting de brinner för, kan det betyda mycket. Om du verkligen är glad för någon annans skull, om du verkligen vill att någon ska lyckas, visa det då med något så enkelt som en like, en delning eller bara några minuters uppmärksamhet.

Fråga dig själv, vad har du för anledning till att inte göra det?

Gillar

Kommentarer

janielindahl
janielindahl,
Instämmer helt i det du skriver! Så svårt är det faktiskt inte att klicka på like-knappen emellanåt, det kostar ingenting! Om det dessutom ger personen på andra sidan skärmen glädje och spridning av det hen brinner för så ser jag det bara som en win-win situation. Stå på dig! ❤️
nouw.com/janielindahl
Svatantrya
Svatantrya,
Precis, det kostar ingenting och tar ingen tid. Jag förstår att man inte kan stötta ekonomiskt alltid eller att det kanske inte är så att man kan köpa tjänster eller produkter av personen men att bara visa sitt stöd kan göra så mycket! och framför allt finns det ju en chans att någon annan, som kan vara en potentiell kund/köpare, hittar personen. Tack för pepp <3
nouw.com/svatantrya
Jenny
Jenny,
Det här känns igen även i musikvärlden, band har slutat stötta varandra helt. Alla vill att bara deras musik ska synas och höras. Vägrar stötta eller samarbeta, lyssna på andra.
Även om det är i samma genre. Handlar inte ens om musik längre känns det som utan vem som är snyggast/populärast.
Så synd..
Svatantrya
Svatantrya,
JA! Känner igen det där så mycket också. Folk går liksom inte på varandras spelningar för man vill inte att det ska gå bättre för dem än vad det går för en själv. Så himla tokigt och tråkigt. Såklart kan man inte närvara alltid men det är någonting med attityden som ändrats de senaste åren. Himla tråkigt...
nouw.com/svatantrya
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229