Mörkret är ständigt närvarande

Medan vi andra förberedde oss för midsommar kämpade någon annan med sina demoner. Demoner som vann. Medan vi planerade vilken klänning vi skulle ha eller hur mycket potatis vi behövde slocknade ett liv som inte längre orkade kämpa. Allting har känts så betydelselöst sedan dess. Hela helgen, att återberätta den, för vad spelar det för roll? Vad är det som är så viktigt med vilka snapsvisor vi sjöng, vilka som var där, vilken klänning jag hade... vad spelar allt det där ens för roll?

Jag kände inte personen, inte mer än att vi hälsat några gånger och arbetat i samma byggnad. Men somliga människor påverkar en på avstånd, utan att de ens vet om det. Jag vet inte om det var jag som såg mycket av mig själv eller om det bara var något med de där ögonen som aldrig riktigt släppte taget om en.

Jag känner nästan skam för att jag påverkats så hårt, för att jag hanterar döden så illa. För att jag låter mig själv känna mig arg och ledsen på det mörker som tar över oskyldiga människor, trots att jag vet att det finns de som just nu har förlorat sitt allt. Jag skäms och får ångest, men ångesten relaterar, ångest slungar mig tillbaka. Jag försöker förstå, försöker minnas det där mörkret som kan slå klorna i en människa på det viset. Och egentligen är det ganska själviskt. För jag vet att jag bara försöker få svar på något helt annat. Jag försöker få svar på varför jag inte kunde rädda den människa jag önskar att jag räddat för flera år sedan. Och jag känner sorg för att det där mörkret drabbat ännu en. Precis som det drabbar människor varje dag.

Jag frågar mig varför jag fick leva och jag skäms för att jag tillåter någon annans sorg att handla om mig. Och det ger mig en ångest som inte ens havet kunde bota mer än för stunden. Mitt hjärta bultar, något kryper i kroppen, tårarna bränner på insidan av ögonlocken. Får svårt att andas. Får skuldkänslor för att jag känner, slåss med den inre självutnämnda hjälten som tror att hon kan rädda världen, samtidigt som de inre demonerna skuldbelägger mig för att jag låter det handla om mig, att jag låter någon annans sorg röra upp sådana känslor. Känner mig som en hycklare.

Och först då förstår jag. Det där mörkret är alltid närmare än vi tror och det påverkar även den som just nu står i ljuset. Vi kan aldrig bli fria från det. Och kanske är det därför jag behövde åka ut till havet, skrika från botten av mina lungor, gråta och förbanna denna värld en stund. För även om det inte är min sorg att bära den här gången, är den alltid lika närvarande, lika relaterbar, lika tung.

Jag lider med de som sörjer, jag skickar alla tankar jag har till alla drabbade, till nära och kära och till den själ som flugit vidare. Mitt hjärta är med er.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229