"Men vad smal du har blivit..."

- Varning för triggers. -

Jag vet att du menar väl när du säger det, jag ser att du är orolig. Jag vet att mitt "jag har faktiskt gått upp sedan sist" inte gör dig mindre oroad, tvärtom. För du är övertygad om att något är fel. Du har inte sett mig hela livet, du har inte varit där när jag tryckt i mig kebabtallrik efter kebabtallrik efter fotbollsträningarna för att jag på något mirakulöst vis få några former på den spinkiga kroppen med sexpack. Och när vi lärde känna varandra vägde jag mer, jag hade lite mer härligt fluff på kroppen - men jag mådde inte bättre för det.

Sedan jag var liten har jag varit en sticka. I större delen av mitt liv har jag alltid haft min partner in crime bredvid mig igenom det, min syster. Men i samma veva som hon växte om mig på längden växte också hennes kropp. Hon blev en kvinna medan jag förblev en sticka.

För ett tag sedan läste jag ett kommentarsfält på internet där några tjejer var rörande överens om att en kvinna under 50 kg var i storlek med ett barn och att män som tänder på så små kvinnor borde ses som pedofiler. Dagen innan hade jag kontrollerat min vikt och vågen visade 43 kg. Det är någonstans där jag brukar landa som lägst, under det växer paniken, trots att jag vet att jag är hyfsat stabil numera. Jag och sambon brukar skämta om att jag har kropp som en tolvåring. Jag menar, när man kommer i en 6-årings tröjor får man ju fan ha lite jävla självdistans ändå. Men tanken slog mig när jag läste de där kommentarerna - är de så människor ser på min pojkvän? Att han är en pedofil för att hans hjärta klappar för mig och min beniga röv? Så kan det väl inte vara? Vi har väl ändå kommit längre än så?

Så mötte jag en vän häromkvällen. Vi ses inte så ofta längre och sist vi faktiskt umgicks var jag på en jäkligt dålig plats i livet. Psykisk ohälsa och 5 dagars supande i veckan hade visserligen gett mig en annan kropp - men det var en kropp som skrek efter hjälp, trots att den kanske såg fluffigare och mysigare ut. "Men vad smal du har blivit", sade hon, med en oroad blick, häromkvällen. Samma kommentar som när jag sprang på henne några veckor tidigare. Faktum var att jag gått upp sedan sist, men visst, jag är fortfarande några kg från där jag var för ett par år sedan - men jag mår bra.

Jag vet att hon menar väl. Jag vet att alla de som kallar kvinnor under 50 kg för "barn" säkert bara vill kämpa för någon annans rätt. Och jag VET att jag är lyckligt lottad i ett samhälle som vill att vi ska vara smala. Men jag blir också så ledsen, när jag inte får vara jag. Det gör ont i mig, inte för att jag personligen får frågan, utan för att jag vet att frågan och de oroade blickarna kommer från ett samhälle där det finns en sådan jakt efter att bli smal, att man snarare förutsätter att någon har en ätstörning än faktiskt bara ser ut på ett visst sätt.

Det gör ont i mig att veta att detta inlägg kan trigga folk att vilja se ut som mig, det gör ont i mig att veta att varje kommentar jag får baseras på ett skevt skönhetsideal där en människa inte bara kan få vara en människa utan ständigt måste vara en produkt av någonting eller önska att de var det.

Ett av mina största mål i livet är att ge blod och kunna hjälpa andra. Viktgränsen har jag knappt varit i närheten av på flera år, senast var när jag hade supit månader i sträck och jag är tveksam till om det hade varit ett så jäkla bra blod att pumpa in i någon. Att jag sedan inte är mer än 1.59 skitar hög tar de inte heller hänsyn till.

Jag är en liten människa och mina portioner är inte alltid så stora som de andras, men när jag väger mig är det för att hålla koll så att jag inte går ner, inte tvärtom. Jag äter oftare än de flesta och jag har ständigt med mig små bars i väskan för att aldrig gå utan mat. När det går sjukdomar trycker jag i mig mer än vad jag orkar för att jag vet att jag aldrig kommer klara en halsfluss utan att bli inlagd om jag inte har några extra kilon att ta av. Och visst funkar det ibland, jag KAN gå upp mer, men det är ett heltidsjobb och så länge jag och kroppen mår bra finns det faktiskt andra saker i livet att fokusera på.

Jag vet också att jag är priviligerad som är smal, men jag ska inte behöva vara det, lika lite som jag ska behöva försvara det. Jag vill bara vara jag, precis som jag vill att du ska få vara du. För när vi ligger på dödsbädden, när vi har sett världen, när vi minns våra barn och barnbarn, vår stora kärlek, resan till Paris, det kaotiska valet i USA när Trump gick och vann... är då det sista vi kommer tänka på vad vågen stod på under den tiden?


Det är en liten röv, men det är min röv. Och den är helt okej och den mår fint.

Gillar

Kommentarer

elinaolssons
elinaolssons,
Du är verkligen så himla fin, spelar ingen roll om du hade gått upp eller gått ner, spelar absolut ingen roll då du är lika fin i vilken kropp du än bär upp, kram på dig! <3
nouw.com/elinaolssons
Svatantrya
Svatantrya,
Åh men tack fina du! Alla människor är fina på sitt sätt. Vad man väger eller hur ens kropp sr ut spelar ingen roll så länge man mår bra <3
nouw.com/svatantrya
Lizette,
Förstår känslan! Jag mådde riktigt dålig i min ångest förra året och under sommaren när jag var med på en årlig dansfestival så fick jag många oroade blickar från de som sett mig åren innan. Många frågade om jag mådde bra, om jag verkligen hade det bra med min kille (!!) osv och de drog såklart direkt dessa slutsatser för att jag gått ner i vikt. Visst jag hade mått dålig och gått ner ca 10 kg, men med mina ynka 160 cm är det faktiskt mer hälsosamt att väga 53 kg än 63 kg! Blev uppriktigt ledsen över andras reaktioner, för jag kände mig snyggare än nånsin då jag alltid önskat gå ner i vikt med dieter/träning osv innan men aldrig klarat det. Om de som frågade om jag åt ordentligt bara visste att jag krängde minst 2 chipspåsar och 3 stora maraboukakor i veckan men ändå bara gick ner.... Tvärtemot dig så var kommentarer för att man väger lite nåt nytt för mig, men kändes precis lika dåligt. INGEN frågar mig om jag äter fel när jag bär runt på 10 kg för mycket, men när man väl är "normalviktig" så tror de det värsta och kan inte unna mig att äntligen vara "fin och smal" utan ska shamea mig för det (UTÖVER att jag lider av panikångest och det råkat hända ofrivilligt för att jag mått så dåligt). Jävligt tråkigt att folk inte kan ställa frågan hur man mår (PÅ RIKTIGT) INNAN man är "mager". Det hade iaf jag uppskattat...lite äkta omtanke oberoende av vikt liksom, inte frågor för att snoka i mitt privatlivoch försöka snika in oefterfrågade "tips" på hur jag borde äta för att gå upp.
Sorry för romanen haha!! Men jag vet till viss del hur du känner, det var vad jag ville säga 😊
Kram, du är grym!
dearlizette.wordpress.com
Svatantrya
Svatantrya,
Romaner är bra! haha 😊 Åh ja, men man förstår ju att folk bara vill väl men det blir så fel tyvärr... Kram på dig!
nouw.com/svatantrya
alvaalarssoon
alvaalarssoon,
Känner igen mig sååå väl❤ men du är fin och bra som du är!❤
nouw.com/alvaalarssoon
Svatantrya
Svatantrya,
Tack det samma! <3
nouw.com/svatantrya
egoettu
egoettu,
SHIT! Vilken spännande tatuering du har "där nere" haha! Bra skrivet också. <3
nouw.com/egoettu
Svatantrya
Svatantrya,
haha tack! Den blev aldrig klar och kommer nog aldrig bli det heller haha. Jag ville en gång ha hela kroppen tatuerad, sedan tröttnade jag. Så som jag är med det mesta. haha
nouw.com/svatantrya
Bunny,
Det finns små barn, det finns stora barn. Det finns små vuxna, det finns stora vuxna. Så länge du mår bra och känner dig bra så är det allt som räknas 😊
bunnydrugz.blogg.se
Svatantrya
Svatantrya,
Men eller hur! Fasiken, Olas syskonbarn är ju längre än mig och de är barn på riktigt liksom.
nouw.com/svatantrya