Jag vet inte längre vem jag är

Jag är inne på avsnitt elva av Younger (tack för tipset!) och har knappt rört mig utanför vardagsrummet sedan mörkret lade sig. Det ger en tid för att tänka, minst sagt.

Jag insåg att jag aldrig bloggade om hur det gick på läkarbesöket. Mest för att jag inte riktigt själv visste vad jag skulle skriva eller hur jag kände. Jag var hoppfull och livrädd på samma gång antar jag. Men eftersom jag lovat mig själv att vara transparent gällande livet i det här bloggen, och det här är en ganska stor bit av mitt liv, vill jag ändå säga någonting.

För det första är jag enligt läkaren jag träffade inte deprimerad. Vi diskuterade lite och kom fram till att det är ett tillstånd jag ofta hamnar i eftersom jag har en tendens att rusa på annars. Jag går helt enkelt in i små, små träväggar lite då och då. Och så är det, som tidigare nämnt, kallt som i en jävla grotta i Sibirien och snöstorm i Mars månad. Men hey, oavsett kom vi i alla fall överens om att inte mixtra med mediciner. Måste säga att de jag mött hittills har varit väldigt trevliga och verkligen lyssnat på vad jag vill ha ut av det här.

Däremot fick jag en bunta papper i knät. Screening för ADHD och bipolär. Även om psykologen redan nämnt det blev det på något sätt obehagligt verkligt där och då. Jag sökte mig till vårdcentralen för att jag känner att jag inte kommer längre med mig själv på egen hand. Jag behöver bolla mina tankar med någon annan, nå grunden till varför jag fortfarande har ångestattacker och hur jag hamnade här. På sin höjd hade jag väl tänkt mig generellt ångestsydrom. Att få två diagnoser i knät var allt annat än jag förberett mig på.

Jag ska vara ärlig och erkänna att båda diagnoserna har dykt upp, i förbifarten, under flera perioder i mitt liv. Aldrig på något nedvärderande vis (åtminstone inte med meningen) men ändå på ett sätt som gjort att det aldrig känts riktigt... på allvar? Jag är personen som alltid tänkt att vi alla är olika och att många diagnoser bara är namn på personer som inte anpassat sig till vad samhället kräver och vill ha. Jag har sett det som något positivt, som om de vore grundarna till den revolution vi så väl behöver. Ändå fick jag tungt att andas att när jag såg de där papperna framför mig.

När läkaren efter en snabb titt på alla kryss jag fått sätta på en massa frågor och skalor, sade "Det är klokt att du har tagit tag i detta. Du behöver verkligen hjälp och en utredning.", var det som om min värld rasade och öppnade sig på samma gång. Hon skickade en remiss tillsammans med mina papper och nu är det upp till psykiatrin att bestämma nästa steg.

En del av mig var så upprymd efteråt eftersom det kändes som att jag äntligen skulle kunna få utdelning för allt jobb jag lagt ner i mig själv, som att jag faktiskt äntligen fick se den där målflaggan i sikte. Den andra delen av mig kände hopplöshet, sorg och rädsla.

"Vad kommer folk säga?" "Är jag en tickande bomb som bara går och vänta på att smälla av innan jag tar livet av mig själv en dag?" "Är det här allt livet har att ge? Finns det något lyckligt slut?".

Jag vet att det inte finns någon diagnos än. Jag vet också att om det skulle komma att ställas en, är det ingenting som förändras mer än att jag kan få större förståelse för mig själv och vägledning i livet. Jag vet att detta inte på något sätt är varken början eller slutet på någonting. Det är bara en del av resan. Inget annat. Ändå känns det som att hela min värld kastats omkull.

Därför kommer jag inte skriva mer om detta. Utredningen kommer i vilket fall som helst ta tid och jag vill bara fortsätta vara jag. Därför är det här det sista jag skriver om saken. Antingen tills jag vet mer eller känner mig redo. Oavsett förändrar det ingenting, det förändrar inte mig. Jag är bara för kluven och förvirrad för att faktiskt kunna dela med mig av det. Det känns som att jag kommit så nära mig själv och nu vet jag inte längre vem jag är. Jag hoppas ni förstår.


Gillar

Kommentarer

janielindahl
janielindahl,
Så klart vi förstår att detta är omtumlande för dig. Du resonerar ju så klokt gällande detta själv ❤️ Det är ju som du beskriver; diagnoserna är inte satta än, och utredningarna kan ta lång tid. ”Resan har bara börjat”. Du är fortfarande DU, och vacker är du inifrån och ut ❤️ Styrkekramar
nouw.com/janielindahl
Svatantrya
Svatantrya,
Så fin du är! Ja, även om det kanske egentligen inte är någon större skräll så kändes det ändå så himla overkligt just där och då. Men som sagt, den som lever får se helt enkelt! Oavsett kan man ju inte vara något annat än sig själv och har jag levt i snart 27 år som ett legitimerat rikspucko så klarar jag nog 27 år till haha.
nouw.com/svatantrya
LoveByMalin
LoveByMalin,
Du är så klok! Trots att det inte ställts någon diagnos så tycker jag att du tar upp två viktiga saker som behöver komma upp över ytan. För att vi alla ska kunna acceptera våra olikheter är det också viktigt att förstå hur vi är inifrån och ut. Jag gillar det du skriver! Jag vill tipsa dig om att lyssna på KRAMpodden. Det är en podd som jag och min vän Lisa gjorde för 1.5 år sedan där vi tog upp psykisk ohälsa och mobbning. Vi intervjuade olika personer som hade någon form av bakgrund i de två ämnen. 😊
nouw.com/lovebymalin
Svatantrya
Svatantrya,
Tack! Men visst är det så. Jag har en ganska lång och stökig historia och har kommit väldigt långt på egen hand men känner att jag behöver en liten extra knuff för att komma i mål. Ska kolla in! Man kan alltid lära sig mer 😊 <3
nouw.com/svatantrya
LoveByMalin
LoveByMalin,
Ja det märks att du gjort ett bra jobb på egen hand. Du har självinsikt och en medvetenhet andra saknar och lätt tappar bort. Som du skriver detta är en del av resan och vi alla höga berg och djupa dalar men vi tar oss igenom dem också - det vi kanske borde tänka på är allt runtomkring som formar vägen framåt. 😊
nouw.com/lovebymalin