"Jag står här!"

Såg liven från publicistklubben . Där en man som anklagats för våldtäkt får stå och tala, svepas in i en offerkofta och ta emot blommor. Jag är väl bekant med de pressetiska frågorna och de kan man för all del kritisera, men det skaver när det blir enkelriktat. Och magen knöt sig när offret står rakryggad i publiken och med hög röst säger "Jag står här!". Hur mycket mod som ligger i dem orden, hur många kvinnor som med hela sitt hjärta och själ fanns där i tanken, höll henne om ryggen. Och då kunde jag inte vara tyst längre.

För ett par veckor sedan bröt jag med någon jag under flera år kallat för vän. En person som för flera år sedan tog sig friheten att ta på mig när jag sov. Inte en arm som i sömnen sökte någon att hålla om, inte en hand som av misstag kom lite för nära. En hand som medvetet letade sig ner mellan mina ben och rörde mig som om jag skulle tycka om det, när jag sov. Jag minns fortfarande klumpen i magen när jag vaknade av det. Skammen. Jag hade redan genomlidit en våldtäkt, troligen ytterligare en. Ingen mer än killen vet vad som faktiskt hände den där natten på högstadiet. Hur kunde jag låta mig hamna här igen? Hur kunde jag ens lita på någon efter allt?

Så jag höll tyst. Vi fortsatte och vara vänner. Vi kramades när vi sågs, senast för bara ett par månader sedan. Jag sov över ibland, alltid med kläderna på och livrädd, men jag ville inte vara till besvär, inte starta något, inte göra omvärlden obekväm. Alla kände honom, han kände alla. Jag ville vara vänner.

Det var när jag rensade min Facebook. Jag var trött på att se människor hylla individer som stod för allt deras fina värderingar inte stod för. Jag var trött på att se människor svika varandra. Människor vars värderingar alltid slutade gälla när det kom för nära, även om jag förstår att livet inte är svart eller vitt. Var bara less på att se vissa individer i mitt flöde i sammanhang jag inte längre kunde se dem i. Så kom jag slutligen ner till namnet som högg i hjärtat, den jag låtit finnas i mina flöden, den jag vägrat bli någon annan trots hans handlingar, den jag kallat för vän precis som så många andra kallar sina. Jag har under flera års tid skyddat någon på samma sätt, blundat, inte velat acceptera. Saker och ting är inte svart eller vitt. De är aldrig det.

Det knöt sig hårdare i magen. Så många år av ångest, skuld och skam. Så många gånger jag tänkt på att jag något borde sagt, men ju längre tiden gick, ju svårare blev det. Jag orkade inte längre. Jag ville inte vara den som inte stod upp för mig själv, jag ville inte vara den som skyddade den som inte förtjänade att skyddas, den som lade sidentyg över taggtråd. Jag orkade inte längre. Jag stod fan inte ut med mig själv. Så jag plockade bort honom.

Ett par dagar senare frågade han varför. Ursäktande och med vackra ord förklarade jag. Vad som hänt, att jag vet att det hänt andra, att jag inte skulle prata om det, att jag bara ville gå vidare. Jag trippade på tå mellan ord om att jag inte tycker illa om honom i övrigt, att jag bara behövde hålla på mina principer, att det han gjort faktiskt inte kändes bra, att jag inte kan stå för det. Och så bad jag om ursäkt, för att jag kanske borde ha sagt något tidigare och lovade att vara tyst om saken.

Jag tänker inte sprida ordet med namn, jag tänker inte hänga ut någon. För i de ursäktande orden fanns den renaste sanning - jag ville bara gå vidare och stå upp för mig själv. Men jag tänker inte heller vara tyst, jag tänker inte låtsas som om det inte hänt. Det som aldrig skulle nå bloggen gör nu det ändå, för alla dem som kommer efter mig. För alla som kunnat anklaga alla utom en vän. För alla som gömt sig, ursäktat, tittat åt andra hållet och velat glömma. Skulden är där den hör hemma , jag tänker inte trippa mer på tå, tänker inte ursäkta mig, tänker inte längre gömma mig och det som hänt. Det är inte min sak att göra.

"Jag står här!"

Gillar

Kommentarer

janielindahl
janielindahl,
Är mer än redo att instämma Bells ord här ovan. Din text, dina texter berör så förbannat ❤️ Och det är hemskt hur många år man gått runt och ursäktat beteenden för att de kommit från människor som stått för nära. Beundrar dig, att du vågar stå upp för dig själv, du inspirerar - i all din ärlighet. Tack ❤️
nouw.com/janielindahl
Svatantrya
Svatantrya,
Tusen tack! <3 Jag hade inte tänkt skriva något om detta men det där klippet fick det att hugga i hjärtat och håren att resa sig och jag tänkte att "nej, fan heller att jag håller käften". Vi är så många och jag har inget behov av så kallade "vänner" och inte heller är tänker jag vara rädd för någon jävla dålig stämning. Det är inte jag som skapade den från första början ändå, så det jävla så! <3
nouw.com/svatantrya
okergul
okergul,
Nei, uff. Dette er fælt å lese... Du har mange gode tanker rundt dette enda, og det skal du roses for! Du trenger aldri å stå igjennom dette alene, husk at vi er flere og vi står sammen! 💛
nouw.com/okergul
Svatantrya
Svatantrya,
Tack för dina fina ord <3 Vi står absolut tillsammans.
nouw.com/svatantrya
IP: 82.99.3.229