Jag ser tillbaka på er och äcklas

Det här är ett jävligt riktat inlägg, till vem som än kan tänkas ta åt sig. Känner du inte mig, eller om du inte är bekant med en viss skara människor i Malmö, så är det här inlägget förmodligen helt uppåt väggarna för dig, för att inte tala om hur irrelevant det är.

Och det är just för att det är så uppåt väggarna galet som jag känner mig tvungen att få det ur systemet. Det har stört mig ett tag, och efter att ha påbörjat ett helt annat liv och fått lite perspektiv på saker och ting och en distans till det som en gång var så normaliserat och dolt i en rökridå av alkohol och God knows what vilka andra substanser, så har det ätit upp mig inifrån med sin negativa energi och en ångest över att inte sätta ner foten har krupit fram. För när i helvete ska någon sätta ner foten?

Vi pratar alltså om mitt gamla liv, mitt gamla umgänge. De som aldrig hör av sig längre eftersom jag flyttat från stan, eftersom jag nog egentligen aldrig riktigt var som dem. Vi gillade det galna livet på puben, vi gillade att dricka öl och leva som om imorgon inte fanns. Vi flydde ångesten ihop. Men jag växte ifrån det där, jag tröttnade. De är kvar. Och utan det gamla rockhaket som gemensam nämnare kan vi inte ens kallas vänner längre.

Men det som på riktigt ätit upp mig, det som får mig att vilja uttrycka det i skrift där folk kan se, om än inte på facebook för att jag inte riktigt kan hantera konsekvenserna än, är det vidriga som pågår så tydligt att det tydligen bländar folk och de istället väljer att titta bort.

Det är gamla män som uttnyttjar småtjejer, det är mytomaner som tafsar och runkar åt småtjejer som sover över, det är unga kvinnor som trots övergrepp umgås med människor för gratis öl och en påhittad snålskjuts till ett rock n roll-liv. Det är män som dömts för misshandel på sina flickvänner och trots det får en klapp på axeln och fitta i överflöd. Kanske för att det finns knark att hämta, kanske för att man vill vara någon, kanske bara för att man annars inte har någon att dricka öl ihop med? Det är ett hyckleri på högsta nivå, med människor som skriker högt om kvinnors rättigheter och pussypower, samtidigt som deras trasiga själ och kropp fläks ut på nätet och om nätterna delar de säng med kvinnomisshandlare. Det är människor som säger sig jobba mot hat men samtidigt lever på det. Jag ser en efter en dras med, en efter en jagar livet bortom den trista vardagen och dess hjärnspöken, jag ser dem jaga det "wild and crazy life" och det gör ont i mig. För inom ramen på den bild som syns på facebook, ryms inte bara deras lycka, utan också alla de och allt det som kommer förgöra dem. Och när den dagen kommer, kommer den skyldiga få en klapp på axeln, få höra att det är sådant som händer och sen bjuds det laget runt på bärs.

Den som inte orkar mer, den flyr. Den som gör det, har lärt sig att skaka hand med monster och väger upp sina vänners misstag med en skenhelig fasad på facebook. Jag mår illa när jag tänker på det.

Gillar

Kommentarer