Jag önskar det var fotbolls-VM jämt

Det ligger något ironiskt i den lycka som spred sig genom lilla landet lagom igår, samtidigt som politikerna som påstår sig representera oss står i Almedalen och talar i obegripliga gåtor. De är som en mer frustrerad version av gubben i tornet i programmet Fångarna på fortet. Ingen fattar vad som sägs, om det ens sägs något egentligen. Men vi nickar och håller med, eller gormar och svär - det beror såklart på vem som pratar just då. Aldrig verkar vi vara enade i alla fall.

Vi slår på varandra, verbalt och fysiskt, vi hatar och avskyr och vi kan inte komma överens om hur vi ska leva tillsammans, vem som får tycka vad och vem som får vara vem. Men så länge vi håller på samma fotbollslag verkar allt det där vara bortglömt. Det är något vacker i det ändå, samtidigt som det blir lite ironiskt. Ironiskt för att vi helt plötsligt enas i blågula färger, under en flagga, under ett land och en svenskhet som skriker kalles kaviar och sill, bara för att imorgon gå tillbaka till det gamla vanliga bråket om vad som egentligen är Sverige och framför allt svenskt.

Jag önskar det vore fotbolls-VM alltid. Så jäkla skönt det hade varit då. Kanske hade sommaren känts längre, vägen till jobbet kortare, vinet smakat bättre och kanske, kanske hade jag kunnat tänka mig att ge sillen en chans. Kanske hade vi hittat den där samhörigheten då, då alla kramar alla, där alla sjunger ihop - oavsett hudfärg, oavsett läggning, oavsett vad du tycker i övrigt, så hade vi kanske stått där och skrålat varje dag - för att vi alla vill det bästa för Sverige. Samhörighet. Ett ord som smutsats ner men som i dessa stunder bli rent igen.

Eller så är det bara fotboll. Några män som springer efter en boll.

Jag vet inte, jag vet bara att jag spelade bort hundra kronor när varken England eller Colombia vann i fulltid men det gör inte så mycket. Jag är en del av den samhörighet och lycka som sprider sig - eller en del av masspsykosen. Det beror säkert på vem man frågar, som med allt annat, beroende på om det är fotbolls-VM eller inte.

Jag spenderar större delarna av dagarna barfota, en hel del timmar vid vattnet. Det är något befriande med att känna gräset sticka i fötterna, tänka att det en gång i tiden inte kändes - hur fri man var innan man fick för sig att bli vuxen och gå i trånga skor på ett trångt kontor.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229