Jag blev våldtagen, nu tänker jag dagligen på att döda

Kära rättsväsen, vi behöver prata.

För lite mer än sex år sedan blev jag våldtagen, för 6 år sedan idag var jag mitt uppe i en en rad av förhör och obehag. För sex år sedan möttes jag av det största sveket någonsin.

Jag kan inte klandra er för att han gick fri. Efter att ha duschat 12 gånger inom loppet av en vecka fanns det inte många bevis kvar på min kropp när jag väl bestämde mig för att anmäla. Men det var inte domen som sved hårdast i det här fallet, det var allt det där som hände längs vägen.

Den kvinna som hjälpte mig igenom detta, hon har min eviga tacksamhet, för utan henne hade jag förmodligen blivit totalt överkörd av de gubbar som i övrigt hade hand om utredningen. Utan henne hade jag idag gått runt med en känsla av att allt var mitt fel, att jag kanske trots allt ville, att hela grejen bara var ett påhitt eller missförstånd.

Jag hade ett on-off-förhållande med en kille, det var aldrig egentligen något seriöst. Dagen efter övergreppet var tanken att jag skulle träffa honom, något en av de polismän som förhörde mig inte kunde förstå. Enligt honom var det antingen slut eller inte. Den här killen hade inget med övergreppet att göra, men polisen kände ändå att han behövde uttrycka sin åsikt om vår relation - följt av en kommentar om att "det var ju bara hans åsikt". En åsikt som som skar i mig, en åsikt som förminskade anledningen till att jag faktiskt var där - det jag varit med om var bara ett sidospår i diskussionen. Han skrattade dessutom, han vågade till och med skratta.

De vanliga frågorna, vilka kläder jag hade på mig och hur mycket jag hade dansat och HUR jag hade dansat under kvällen var jag beredd på, trots att de inte heller var relevanta då förövaren var vakt och hade stått utanför klubben hela kvällen.

Men sedan kom nästa kommentar - att jag borde ha varit intresserad. "Du hade alltså inget intresse i de här männen? För mig låter det märkligt att man följer med några män på fest om man inte är intresserad av dem." Det högg till igen.

I resten av förhöret vände och vred han på mina ord, gjorde egna slutsatser och bad mig bekräfta dem på ett vis som fick kvinnan bredvid mig att ryta till. Han lade orden i mun på mig, och utan hennes tillsägelse om det hade han garanterat fortsatt.

När jag berättade om hur han lagt handen på mitt lår och sagt "Du måste vara tydlig med vad du vill, du kan ju bli våldtagen eller något", medan min kropp värkte, skammen växte och hans sperma börjat klia på ryggen... så var min kvinnliga företrädares spontana reaktion "vilken sjuk jävel". Polismannen? Ja han rörde inte en min. Plötsligt hade han inga personliga åsikter att yttra längre.

I mina journaler fanns dokumenterade skador och på mina kläder fanns hans sperma. Men journalerna blev felhanterad och vem som helst skulle ju kunna ta satsen på ryggen, dra ner linnet och åka hem i godan ro.

Jag var ärlig med att jag inte hade vågat anmäla men att killen jag hade en av och på-relation med talat mig till det. Även detta hade polisen högst personliga åsikter om. "Det känns ju konstigt att man inte kan ta beslutet att anmäla själv tycker jag..."

Jag behövde en extra knuff för att känna att det var värt det, och det förhöret bekräftade bara varför.

Jag fick en ny företrädare (varför minns jag inte), ännu en man i utredningen. Jag kände mig sviken av de jag tidigare mött och även om han var menad att stå på min sida fick jag aldrig riktigt något förtroende för honom. Innan jag hann få hem brevet om att allt skulle läggas ner fick jag dock ett samtal från kvinnan, hon ville att jag skulle höra det från henne först. Hon tyckte det var för jävligt att det inte blev mer av det och hon förstod om det kändes orättvist. Själv var jag nästan bara lättad att det var över.

Det var inte sista gången någon gav sig på mig på det viset, men det var sista gången jag anmälde. Efter att blivit drabbad igen har jag bara ledsnat och numera bär jag på ett djupt agg, mot förövarna och mot de som säger sig stå på min sida.

Jag går hem om kvällarna, följer gatlyktorna noga, håller nycklarna i handen som ett vapen. Jag kontrollerar att mina hörlurar inte hänger i en position där de kan användas för att strypa mig, snarare ser jag till att jag har dem till hands för att strypa någon annan. Jag känner på mina spetsiga naglar, tänker att de kan stickas i någons ögon om det behövs. Jag går igenom olika scenarion i huvudet, värderar hur hårt jag kan slå och hur högt jag kan sparka. Jag går igenom allt jag har i handväskan - finns det en tung bok att slå i huvudet på någon? Vad säger jag till försäkringsbolaget när min dator krossats mot någon annans skallben? När kameran slungats mot någons skrev?

Jag har flertalet gånger frågat mig själv om jag är kapabel att döda en annan människa - om det innebär att jag själva kommer undan hel.

Detta är tankar som många av oss som varit en del av era system, som känt samma svek, har varje dag när vi går ensamma eller hamnar i en utsatt situation. Och den dagen vi verkligen slår tillbaka, den dagen vi hellre försvarar oss till någon annans död, istället för att återigen sitta i ett system som misstror oss, då är det inte våra händer som är täckta av blod - det är era.

Ert svek drev oss hit.

Gillar

Kommentarer