Hur man blir lycklig

Jag har tänkt en del den senaste tiden. På hur jag hamnade här, på hur allting vände. Försöker hitta den där brytpunkten, försöker hitta det vinnande konceptet. Vill veta vad jag gjort rätt för att kunna hjälpa andra. Vill kunna ge andra trasiga själar någon slags mirakelmedicin, en guide till ett lyckligare liv. En simpel jävla power point presentation att följa för att slippa lida.

Nystarten och flytten gjorde ju såklart sitt, det vet jag. Det var där jag lade benen på ryggen, sprang för livet för att aldrig vända om. Men jag kunde ju lika gärna ha gjort det, jag kunde ha vänt om. Jag kunde också ha fastnat i någon sorts limbo, vilse utan mening eller mål. Varför gjorde jag inte det? Vad var det som fick just mig att orka men så många andra att ge upp?

För två år sedan var allting på på väg utför, ordentligt. Jag hade förlikat mig med tanken på att situationen inte skulle hålla i all evighet och jag visste att jag förr eller senare skulle stå utan bostad och utan pengar. År av självförstörelse, dåliga beslut och tveksamma umgängen hade tagit ut sin rätt. Jag hade nått toppen av berget och nu föll jag. Jag köpte droger på kreditkortet, för husfridens skull och jag sörjde det barn som aldrig blev till. Jag beskyllde mig själv för att det inte gick vägen, för att min kropp inte orkade hålla ännu en individ vid liv. Misären och kaoset, paranoian, de ständiga anklagelserna, det ständiga festandet. Allting hade nått sin spets nu, men jag var fortfarande beredd att fortsätta. Jag trodde jag var kär, men jag var bara stolt. "Du har alltid klarat dig, hur illa det än är" har folk sagt. Men till vilket pris? Om den där brytpunkten inte hade kommit? Om inte alla stjärnor på himlen, alla vindar i universum och det lilla glitter inom mig som ännu inte dött, om allt det där inte hade stått i absolut symbios med varandra, just där och då, hur mycket mer hade jag offrat? Var hade jag varit idag?

I Augusti flyttar jag och Ola till en trea, jag ska äntligen få mitt kontor. Vi pratar barn, ett barn som så småningom kommer få den finaste pappan i världen. Ett barn som kommer få se sin mamma lycklig. I September har vi spenderat 2 år tillsammans, men det känns som så mycket mer, samtidigt som så mycket mindre. I December har vi varit varandras för hela världen att se i två hela år. Snart börjar jag andra året på en utbildning som kan ta mig dit jag vill. Om 3 år är alla mina skulder betalda, jag ska spara pengar till ett hus. Ola har erbjudit sig att hjälpa mig betala av men jag vill göra det själv. Jag behöver den upprättelsen, jag behöver se mitt gamla jag i ögonen, hur jobbigt det än är. Hela semestern har jag spenderat med att läsa om företagande, skapa, springa i skogen. Jag har druckit några alkoholfria öl på sin höjd. Ledighet är inte längre detsamma som fest. Jag har två djur att ta hand om, något jag drömt om i flera år men aldrig varit i skick att klara av. Jag blir inte längre rädd när det blir en argumentation hemma, jag går inte längre på tå för att jag är rädd att trampa på en mina. Jag har sällan panikattackar och de jag får kan jag hantera. Ångesten är inte längre vardag. Ärren syns när jag blir solbränd men de sticker mig inte längre i ögonen. Jag är lycklig. Hur blev jag det?

Det enda jag vet säkert är att jag är tacksam för det jag har. När man förlorat allt får man vara tacksam för det lilla. Det är en bra läxa i livet. Att nollställa sig, sluta ta saker för givet, även de små sakerna. Att sätta sig i skogen, lyssna på träden, och inse att man är en del av allt det där. Varken mer eller mindre. Som liten kände jag alltid ett kall till naturen och jag gick ofta på äventyr i skogen i jakt på någonting. Jag letade efter äventyr, men vad det äventyret var det visste jag aldrig. Jag tror att jag vet det nu. Livet är äventyret och kanske är det den insikten som fått mig att orka, gjort mig lycklig. Allt det vi söker det finns där, vi blir bara så väldigt lätt distraherade av annat, av oss själva. Jag tyckte ofta att skogen kunde bli läskig när det blev mörkt och ju mer jag tänkte på det ju mer rädd blev jag. Kanske är det likadant med livet? Ju mer vi tänker på allt det dåliga, på allt vi saknar, ju mer vi tänker på livet som något obehagligt, ju mer obehagligt blir det. Vi drar det till oss, precis som attraktionslagen säger. Om vi istället tänker oss livet som en underbar resa, då blir det just det - en underbar resa.

Kanske är det så man blir lycklig? Genom att tänka sig lyckan. Men jag vet inte, jag önskar jag visste. Då skulle jag göra den där power point-presentationen. För alla förtjänar att vara lyckliga, alla förtjänar att må bra.

Gillar

Kommentarer

Grodan,
Så himla fint skrivet <3
borntolose.blogg.se
Svatantrya
Svatantrya,
Tack så mycket <3 :*
nouw.com/svatantrya
egoettu
egoettu,
Du är riktigt begåvad gällande skrivning. Blir lite avis haha <3
nouw.com/egoettu
Svatantrya
Svatantrya,
Men tusen tack fina du <3 Jag låter bara orden skapa sig själv :*
nouw.com/svatantrya