Från barnbarnet som inte orkade hälsa på till jul

Hej på er fina. ❤ Julafton är över men julmyset fortsätter. Har legat i sängen och tittat på julfilmer hela dagen, druckit kaffe, ätit choklad och julmatsrester och bara myst.

Jag fick så fina presenter i år men mest tacksam är jag över att ha en familj att dela julafton med. Jag tänkte att jag kanske skrivit för mycket, att jag kanske öppnat mitt hjärta för totala främlingar, hängt ut någon som inte förtjänar det. Jag har tänkt att det kanske varit elakt och mitt hjärta har värkt för att jag inte orkade hälsa på personen som borde vara en del av mitt liv. Personen som bor mindre än fem minuter bort och firar julen ensam, för att hon inte vill vara med oss.

Men barnet i mig behöver berätta och den vuxna människa jag är behöver få erkänna. Som liten sade jag ibland att hon bodde långt bort, jag har till och med sagt att hon var död. Faktum är att hon var alkoholist. Ord som under min uppväxt var så laddade att de aldrig fick yttras. Ord som splittrade en släkt och familj. Hon ringer aldrig och trots ett par år där hoppet om att hon ville ha sina barnbarn i sitt liv kom tillbaka, så känner vi oss inte längre önskade, älskade eller ens välkomna. Jag är trött på att höra henne gnälla på min mamma som varit den enda som tagit hand om henne de senaste åren, jag är trött på att höra hennes romantiserade historier om hennes förflutna och jag är trött på att hon aldrig någonsin sagt förlåt för alla missade år och för alla gräl jag fått uppleva som barn. Jag har gett så mycket av mig själv, jag har genom livet frågat mig själv så många gånger varför min mormor inte älskar mig - så som andras mormor älskar dem. Jag har vägt mina ord för att inte trampa henne på tårna, jag har bytt taktik och försökt vara rak och ärlig. Visst har vi haft bra stunder också men det mest jag minns av henne är att hon aldrig varit där. Jag har hört mamma vara ledsen och hört de vuxna bråka. Jag har lyssnat på hennes självömkan och jag har bjudit in henne fler gånger än jag kan räkna till.

Jag hade tänkt att skriva ett brev men jag fann inte orden och rädslan för att göra saker värre gjorde att jag inte vågade. Men värre är rädslan att hon inte skulle bry sig, att hon än en gång skulle låtsas som att vi inte finns. När andra inte orkat har jag tagit på mig ansvaret, när andra ledsnat har jag kämpat på, överröst med kärlek och presenter för att snart glömmas bort igen. I år var första året sedan mamma fick henne att flytta till byn som jag inte hälsade på henne med en julgåva på julafton. Tårarna rinner för att det känns så fel, men jag ångesten river i mig oavsett hur jag gör och jag vill inte längre att julen ska vara förknippad med att försöka pussla ihop någonting som inte går att laga. Jag orkar inte längre ansvara för att hålla en person kvar i mitt liv som för länge sedan valde att överge mig. En del av mig kommer alltid bry mig men jag orkar inte längre kämpa, orkar inte längre låta julafton präglas av dåligt samvete och lögner.

Julen är inte bara ett perfekt glitter. Julen är inte alltid en hel släkt och kära återföreningar. Ibland innebär det också att släppa taget och i år valde jag att göra det. Det är klart att det gör ont men jag kan inte minnas en enda jul hon varit där för mig och klappar och julmat åt sidan - så är det personerna i ens liv som är det som spelar roll. Och jag hade en fantastisk julaftons kväll med vår stora, lilla familj. Mamma, pappa, syskon, respektive och hundar. Och jag fick somna bredvid han som en dag ska bli pappan i min egna lilla familj och jag vet att mina framtida barn kommer att ha den finaste mormor i världen och vara älskade och önskade livet ut.

Kanske kommer jag radera detta inlägg. Men för stunden vill jag vara ärlig, för jag vet att det finns många andra som tvingas göra samma val, av olika anledningar. Och jag vill att ni ska veta att jag inte dömer er. Man kan inte bära ansvaret för vad någon annan gjort, och man kan inte laga alla trasiga band i världen. Vi kan bara utgå från oss själva och skapa den bästa framtid vi kan. Ta hand om er och ha en fortsatt god jul. ❤

Gillar

Kommentarer

janielindahl
janielindahl,
Strongt och fint av dig att dela dessa ärliga tankar! Vet hur det är att kapa band, och skammen man kan känna över att ”ha valt bort någon”, som andra (eller en själv) anser att man egentligen borde ha inpå livet... Tycker du är så stark som istället valt att fira jul med de människor som tillför dig värme och kärlek; du är värd allt det Sofié ❤️
nouw.com/janielindahl
Svatantrya
Svatantrya,
Tack <3 Det är tufft att låta bli att gå dit och det är lätt att det känns som ett misslyckande. Tanken var hela dagen att jag skulle gå ner under kalle anka, som jag brukar, men jag kände att det ger mig inget. Det ger mig inget annat än en känsla av att vara en förbannad länk mellan henne och hennes barnbarn. Ofta är det bara gnäll och bitterhet, sällan frågor om hur det är med mig. Ena stunden minns jag alla de gånger hon faktiskt frågat saker eller brytt sig, men jag vet att antalet gånger allting handlat om henne är betydligt fler. Mamma och lillebror var där en stund häromdagen och lämnade en chokladask. Men det är sällan någon som går glad därifrån. Då känns det lönlöst att kämpa. Jag antar jag trott att jag var speciell, att hon älskade mig lite mer, att jag kunde få henne att engagera sig. Men någon gång måste man sluta, någon gång måste man inse att det är destruktivt att tro att någon som inte visar att de bryr sig faktiskt skulle göra det en dag. Vi är en familj men eller utan henne. <3 Jag är så himla ledsen just nu och en del av mig vill att hon också ska vara det, men något i mig säger att hon inte ens tänker på att jag inte varit där...
nouw.com/svatantrya
janielindahl
janielindahl,
Förstår din tankegång precis, så ledsamt att hon inte verkar inse vad hon går miste om... Men det är ju så sant som du skriver, ni är lika mycket en familj med eller utan henne <3
nouw.com/janielindahl
BelleTherese
BelleTherese,
Finafina vän, som jag förstår dig (även om det här är pappa som är alkoholist). Det gör ont, och man känner sig oviktig, man blir bortvald. Och ändå lyckas man få dåligt samvete när man själv väljer bort. Jag är så ledsen för att du tvingas genomgå det och känna så här, men du gör rätt för DIG och det är mycket viktigare än samvetet vill få en att tro ❤️. Kram du fantastiska människa.
nouw.com/belletherese
Svatantrya
Svatantrya,
All styrka till dig, måste vara ännu känsligare! <3 Jag antar att alla hoppades att det skulle bli bra när hon blev nykter, men det är länge sedan nu och vissa sprickor går nog aldrig att laga. Kanske är det för att min morfar dog innan jag föddes och min farfar när jag var sju som det alltid känts lite mer. Har liksom bara haft farmor och mormor under nästan hela livet (eller ja, bara farmor med andra ord). Å andra sidan har jag världen finaste, piggaste krutkärring till farmor, så det räcker gott och väl <3

Tack för din ord, jag vet ju att många har det likadant eller liknande och jag vill tro att det är viktigt att våga prata om det där dåliga samvetet och barnet inom en som bara ville bli älskat. <3
nouw.com/svatantrya
IP: 82.99.3.229