Lär, även av det som känns obekvämt

Under t.ex Almedalsveckan försöker jag alltid lyssna på alla politiker som tar en mikrofon i sin hand, även om jag inte sällan avskyr dem eller kanske inte ens håller med dem om vilket som är stans bästa kaffe. Detta för att jag 1. alltid ansett att alla borde få komma till tals, och alla förtjänar att i viss mån bli lyssnade på, och att det sedan är upp till var och en av de som lyssnar att bilda sig en egen uppfattning, och 2. har förstått den där komplexa grejen att även en idiot kan ha något bra att säga ibland.

Så tänker tydligen inte en stor skara av Isabella Löwengrips följare. Det märktes tydligt när hon, efter massiv kritik, valde att ändå publicera avsnittet där hon möter Alexander Bard i sin webbserie.

Alexander Bard är en person som jag alltid respekterat för hans filosofiska samhällsanalyser och för att han säger det som är obekvämt utan att egentligen lägga så många egna värderingar i saken. Nyligen uttalade han sig, på ett minst sagt brutalt vis, kring me too-rörelsen, vilket fick hela jävla internet att storma. Kritiken var han väl värd - det ifrågasätter jag inte det minsta.

Det jag ifrågasätter är de som, baserat på dessa uttalanden, kräver att en person som lagt tid och pengar på en intervju med honom inte ska publicera denna. Det jag ifrågasätter är varför människor bojkottar någonting de inte ens har en minsta inblick i. Jag ställer mig ännu mer frågande till de som sprider lösryckta meningar ur intervjun som någon form av "bevis".

Jag är allt annat än bekväm med Bards uttalanden om Me Too. Men till skillnad från många andra vägrade jag låta det leda till bojkott och lyssnade på honom ändå. Det visade sig att han hade en hel del intressant att säga. En del, har såklart, misstolkats och omtolkats in i absurdum av människor som troligen kanske borde ha hållit sig till bojkott ändå. Men om man lyssnar, om man faktiskt kan tänka sig att även en "idiot" har något vettigt att säga ibland, är det faktiskt ingen raketforskning han lägger fram. Det han säger bevisar sig själv dagligen, det behöver man varken högskolepoäng eller någon mer avancerad filosof-hjärna för att se egentligen. Sen behöver man såklart inte se det som någon absolut sanning heller, det är inte det som är poängen här. Poängen är att även det som vid första stund kan verka obekvämt, opassande eller rent av kränkande, kan vara värt att reflektera kring.

Att lära sig något betyder inte bara att man läser en bok som bekfräftar något man redan tror på. Att ständigt lära sig om saker handlar nästan mer om att utforska det som inte stämmer överens med din egen världsbild, som går emot det du själva anser vara den rätta vägen. Jag klandrar ingen, jag är precis likadan själv. Jag har fan svart bälte i att slå dövörat till när det som sägs inte passar mig. Men så är jag ju kräfta också, lättkränkt som få, men jag jobbar på det.

Många av oss låter ständigt den där förbannade kränktheten stå i vägen för vårt lärande och vår förståelse för omvärlden. Och det, tror jag, är ta mig tusan mycket farligare än en gubbe i shorts som twittrar något olämpligt som gör dig ledsen.

Gillar

Kommentarer