Intervju med mig själv

Ibland är jag fullständigt medveten om vilken awkward och märklig människa jag är och ibland får jag för mig att jag är den största svensson-klyschan i världen. Följande påhitt tillskrivs troligen inte den sistnämnda.

Jag har alltid varit en person som reflekterat och analyserat både mig själv och min omvärld in i minsta detalj, in i absurdum ibland faktiskt. Jag gör det omedvetet, hela tiden. Någonting som brukar spelas upp i mitt huvud, oftast från ingenstans, är intervjuer med mig själv. Som igår, på väg hem från skolan, trallandes framåt mellan höstgula träd så börjar den sakta smyga sig på... den där intervjun. Helt plötsligt finner jag mig själv mitt uppe i en utfrågning av mig själv - om mitt liv, mina misstag, saker jag ångrar, hur si och så kom sig, varför saker och ting blev som det blev, vad den bakomliggande orsaken till det och det där var, vart jag är på väg, vem jag vill bli, vem fan jag är egentligen.

Det bara sker och jag har faktiskt ingen aning om var den här grejen kommer ifrån. Kanske är det någon narcissistisk dröm om att någon gång ha någon framför mig som ställer de där frågorna, jag vet inte. Men det är i alla fall givande. Jag insåg det idag när jag började nysta i allt missbrukande av droger som följde mig en tid i mitt liv. Jag var ju faktiskt inte beroende till den grad att jag nyttjade droger i nyktert tillstånd och det var ju faktiskt (förutom den dåliga ovanan ett kort tag efter, när alkoholen kom in i bilden) inte särskilt svårt att ge fan i det heller. Så vad var det då? Jag gick där, mitt i byn, på väg hem från skolan - och nystade i min egen självkänsla.

"Såhär i efterhand kan jag ju se tillbaka på den tiden och förstå att det var en fruktansvärt dålig kombination av flyktbeteende och kontrollbehov. Jag led av väldigt låg självkänsla och mådde väldigt dåligt över det faktum att jag såg mitt liv ta en väg jag egentligen inte var tillfreds med - och från det ville jag fly. Samtidigt har jag alltid varit en väldigt tänkande och rationell person som gillar att ha kontroll och alltid har mått lite dåligt över min stora, gapiga personlighet, vilken givetvis förstärks efter en sju, åtta, groggar i krogmiljö. Så å ena sidan flydde jag in i dimman, å andra sidan behövde jag drogerna för att klarna till och inte tappa kontrollen i flykten, för sanningen är att jag aldrig egentligne uppskattat den där dimman. Det var en balansgång med livet jag helt enkelt inte klarade av. Så fort jag blev till freds med mig själv och slutade fly behövde jag inte heller någonting som höll mig skarp längs flyktvägens stig. Det var nog egentligen inte drogerna som var problemet, eller ja, de blev ju såklart en del av det, men största problemet var nog livet i allmänhet och att jag var så fruktansvärt dålig på att leva det. Jag tror att jag stod mitt i ett brinnande helvete och visste inte om jag skulle chansa och hoppa genom lågorna eller lägga mig på golvet och vänta på brandkåren - så jag försökte göra både sakerna samtidigt..."

Och där och då, i en tyst intervju med mig själv, kom jag plötsligt till en insikt. När jag sattes på pottkaten av mig själv och tvingades svara inför en osynlig mikrofon, inför en okänd publik som bara existerar i mitt inre, så var jag tvungen att grävare djupare, pressad till att formulera ett svar.

Om du hade intervjuat dig själv, vad hade du velat fråga? Och ännu viktigare - vad hade du svarat?

Gillar

Kommentarer