Smittbäraren

Ni vet den där typen på kontoret som har sådär löjligt hög arbetsmoral att hen aldrig skulle kunna tänka sig vara hemma även om hen har feber, hostar, snörvlar och springer runt med ett gigantiskt influensavirus i kroppen? Det är min närmsta chef det. Tackar och bockar grabben, vi gillar dig oftast ändå.

Jag trodde jag var säker eftersom mitt immunförsvar verkar vara bättre än på flera år och jag inte spenderat mer än kanske 10 timmar på jobbet denna veckan men tji fick jag. De senaste två dagarna har jag vaknat med halsont och täppt näsa som gått över efter ett par timmar men inatt gick det ta mig tusan inte att sova. Jag var torr i munnen och varje gång jag försökte svälja kändes det som jag kan tänka mig att en morot känner sig mot ett rivjärn. Klockan fem gick jag upp och åt en stor sked honung vilket gjorde att jag i alla fall fick sova ett par timmar. Och svettades. Herregud vad jag svettades. Så jag antar att jag gått förbi "äta lite ingefära så löser det sig"-stadiet.

Planen var ändå (ironiskt nog) att ta mig in till jobbet senare men jag har en känsla av att rösten inte skulle bära så det är lika bra att stanna i soffan, plugga undan lite så att jag kan ta igen jobbtimmarna någon annan dag. Det är definitivt en fördel att kunna bestämma sitt eget schema.

Jag har förresten ändrat om lite här på bloggen. Har ju kört med en pil som avgränsar rubriken för att tydligare markera ut inläggen men tröttnade på att det aldrig riktigt blev rätt när jag bloggade från mobilen och blev dessutom sugen på något lite mer stilrent. Vad tycker ni?

Gillar

Kommentarer