Konsten att bli en måndagsmänniska

Förut hatade jag dem, de där positiva måndagsmänniskorna som alltid skulle "carpe diem" och var sådär löjligt positiva till en ny vecka. De hatade aldrig sitt jobb, de tyckte minsann aldrig att det var jobbigt att gå upp på morgonen, de låg inte i fosterställning med ångest hela söndagen och funderade på om de bara skulle gå och ta livet av sig. Jösses, vad mycket energi jag lade på att irritera mig på deras glada röster när de skuttade in på kontoret klockan 9 en måndag och tyckte att livet var fantastiskt.

Men allt det där föraktet grundade sig egentligen bara i min egen olycka, ångest och bristande handlingskraft. Jag tyckte livet var pest varje måndag, ändå gjorde jag inte någonting för att förändra det. Istället tyckte jag minsann att alla andra borde sänka sig till min nivå och vara bittra och sura fram till tidigast onsdag eftermiddag. Det är ett destruktivt mönster det där, att finna sig själv i misären och förvänta sig att alla andra borde lägga sig och krypa i gyttjan med dig.

Idag är jag en måndagsperson. Nu när det blivit kallare och mörkare är det väl inte så att jag skuttar upp i det kyliga sovrummet och trallar på någon låt från Per Gessle och tackar högre makter för att det är måndag igen. Men jag ser inte heller något fel på dem egentligen. Somliga är tuffare än andra, precis som många andra dagar. Ibland hade man behövt ännu en ledig dag men det är ju inte måndagens fel att man inte prioriterat vilan under sina lediga dagar.

Det hela började egentligen redan när livet var som värst och min ångest alltid gjorde att jag behövde vara aktiv på söndagar för att maskera det mörker som höll på att äta upp mig från insidan. Helgens fylla, bråk och stök kompenserades med en promenad, storstädning och äventyr som hade passat vilken svensson-familj med marklägenhet som helst. Allt för att på något sätt få mig själv att känna mig normal och att jag hade kontroll eller framför allt att få omvärlden att tro att så var fallet. Idag behöver jag inte maskera någon ångest, idag behöver jag inte kompensera för en tragisk lördag men mina känslor för söndagar finns kvar. Jag städar, tvättar, planerar kommande veckan, tar promenader och ägnar mig åt sådant som en ansvarsfull människa med koll ägnar sig åt. Det har blivit en nödvändig rutin som hängt kvar. När man lärt sig ta till vara på söndagarna är måndagarna inte alls så farliga.

Sedan jag kom till rätta i livet har jag också börjat ta ansvar för mina drömmar. Jag sökte in till högskolan och pluggar till något jag älskar, jag har tagit det obekväma klivet ut som kreatör på flera olika sätt och får spendera min lediga tid med att skapa och tjäna pengar på det. Jobbet jag en gång hatade känns plötsligt helt okej när jag kan vara där på mina villkor och så många timmar som jag orkar. De olika miljöbytena mellan skola, hobby och jobb gör faktiskt att jag till och med tycker det är kul att gå till kontoret och träffa mina kollegor.

Måndagar är fortfarande måndagar, men det är måndagar på mina villkor. Jag klev av det hamsterhjul som sög livslusten ur mig och investerade min tid i mig själv. Det är världens största klyscha egentligen, men vi är alla ansvariga över våra egna drömmar och liv. Vi är alla ansvariga för vår egen måndag.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229