"Du har ADHD"

Kvinnorna på psykiatrin tittade på varandra och nickade. Det var tydligt, ingen tvekan, solklart och "inget snack om saken". Jag började skratta. Jag skrattade rakt ut och utan att kunna hejda mig själv. Det kändes som ännu ett av alla skämt. Skämten som jag själva skattat åt. Jag skrattade nu också, men de skämtade inte. Ur munnen kom "Nej, då har väl inte jag heller några fler frågor idag!". I huvudet ekade "Och vad gör jag nu?".

Jag står i väntelista för en djupare utredning, den som ska ge mig några bokstäver på ett papper, för att få en tydligare bild av mig själv, men utfallet kommer troligen inte ändras - de är säkra på sin sak. Jag kommer redan innan utredningen går vidare att erbjudas hjälp, lära om och lära nytt. Gör om, gör rätt.

27 år fyllda har jag nu alltså blivit en av dem. En av de där med bokstäver som ska beskriva hur de är och hur de fungerar. Å ena sidan lättnad, å andra sidan tyngd. Jag känner hur mina egna fördomar krossas samtidigt som andra saker pusslas ihop. Jag är samma person men samtidigt en främling. Det känns overkligt, nästan som en parodi. Allt jag föreställt mig, allt jag trott och tänkt, ställs nu på prov. Jag inser det mest för att jag inte kan identifiera mig med det de säger även om de kan identifiera varenda sak jag säger, gör och tänker. Det känns som att de där bokstäverna är knutna till hela min existens men jag kan inte anknyta till dem. Det som alltid varit jag, det som jag både hatat och älskat, det som fått mig att känna mig som en udda, glittrig enhörning i en värld av bruna ridskolehästar sätts nu i ett fack med andra. Jag har hatat mig själv så många gånger för den jag är, för att jag är stökig och högljudd, ofokuserad och dryg, klumpig och förhastad... Jag har velat byta bort det, jag har stundvis önskat att det fanns en anledning jag inte kunde råda över. Ändå känns det som att jag förlorat något, som om någon sorts inbillad unikhet har stulits ifrån mig. Som om hela min personlighet kokats ner i några fjuttiga bokstäver.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, kanske väntade jag mig ingenting alls. Kanske kändes det alldeles för avlägset. Den omedelbara lättnaden infann sig aldrig. Känslan av att hitta hem finns inte heller. Det finns ingen lustfylld glädje i att veta och även om somliga saker kanske fått sin förklaring var det ingen magisk nyckel till livets alla dörrar som jag fick i handen. Allting är precis som innan, förändring tar tid, om det ens är så mycket som förändras alls.

Men jag försöker hitta den där frihetskänslan. Jag vet att det är en möjlighet. En möjlighet att bli den bästa version av mig själv som jag någonsin kan bli. En möjlighet att lägga allt det där som är jag där det hör hemma, där jag vill att det ska vara. Det är kanske ingen nyckel till livets alla dörrar men det är en nyckel till mig själv. Och inom mig finns det mängder av universum att utforska så länge jag slipper gå vilse på vägen. Så länge jag är medveten om hur mina universum fungerar.

Det syns inte på mig. Det finns ingenting att berätta om jag inte vill. Människor i min närhet kommer inte undra, de kommer inte märka. Men ändå har så mycket vänts upp och ner. Det är så märkligt alltihop. Samtidigt som jag är glad att ingen behöver veta, vill en liten del av mig att de ska fråga. Så att jag kan ventilera allt det här, så att jag på något sätt kan förklara, berätta, existera helt ofiltrerat. För andra ändras ingenting, men för mig ändras så väldigt mycket. JAG ändras inte, men min syn på mig själv förändras, min syn på omvärlden, på det förflutna, på framtiden. Jag är densamma men det är som om min värld plötsligt målats om. Som ett renoverat sommarhus som bär samma historia och samma syfte men i andra färger och nya fönster. Och i det känner jag mig just nu väldigt ensam.

Men jag tänker göra det bästa av det här. Jag tänker också låta mig vara precis så splittrad som jag är nu. Det här är mitt fönster på internet. Men lilla lucka för ventilation. Ofiltrerat och ohämmat. Det har inte ändrats, det kommer aldrig ändras - precis som jag.

Kanske hade mycket kunnat undvikas, kanske inte, om jag fått förståelsen i tid, fått hjälp i tid. Samtidigt skulle jag göra om det ändå. För att den jag är fortfarande är densamma och den jag är finns till just på grund av de vägar jag vandrat. Även den här.

Gillar

Kommentarer

LoveByMalin
LoveByMalin,
Så fantastisk ärlig text! 😊 All styrka till dig, du kommer klura ut att din styrka kommer också komma ur denna bokstavskombination oavsett ✌ rock on girl!
nouw.com/lovebymalin
Svatantrya
Svatantrya,
Tack så himla mycket! <3 Det är kämpigt samtidigt som det sätter en del av min problematik i ett nytt ljus. <3
nouw.com/svatantrya