Den världen kan jag aldrig rädda

Igår umgicks jag med en vän i nöd. En som genomlidit precis samma instabila helvete som jag själv gjort. Drt är klart man ställer upp, oavsett gemensam nämnare och ett högst personligt förhållande till situationen.

Vi drack kaffe och gick i secondhand-butiker och avslutade med nachos och en öl. Det var skratt och det var tårar och det var arga gester och svarta blickar (det sistnämna främst från mig). Men det känns som att jag gjort skillnad genom att bara finnas i alla fall. Jag har trots allt sett, hört och vandrat precis samma jävla stig. Och jag har varit medveten om att dagen skulle komma. Men somliga saker måste man uppleva själva för att tro på.

Det gör dock så förbannat ont att man inte kan rädda världen. Det var till och med så att jag nästan blev kränkt när min mamma sade det. Vad fan kan man inte få göra det för? Jag ringde henne på vägen hem för att försöka kyla ner det som kokade på insidan och hindra mig själv från att åka och knacka på en välbekant dörr... Det funkade. Mamma är klok.

Samtidigt som jag inte ser något annat alternativ än att hjälpa, behöver jag också se till det jag har. Jag har varit arg och ledsen tillräckligt och även om det igår bara var tårar av frustration över hur människor kan vara så jävla vidriga och hur människor tillåts vara det gång på gång, så förtjänar de tårarna inte längre att komma innanför min dörr. Jag är så jävla färdig med det där, med honom, med det.

One more mission, sen vänder jag ta mig fan aldrig blicken bakåt igen. Den världen kan jag aldrig rädda.

Gillar

Kommentarer