Hej hjärtan. Jag har börjat känna av hösten på riktigt nu och känner mig lite låg. Tack och lov håller jobbet mig på fötter men stundvis vill jag bara lägga mig och sova till i mitten av April. Är det någon av er som känner igen det, höstdeppen som liksom slår en i ansiktet?

Anyway. Det jag egentligen vill prata om är att artikeln i lokaltidningen nu har släpps, och helt ärligt får dt mig inte att må bättre. Jag vet att jag inte presterade bra under intervjun. Jag var sjuk och är i allmänhet bara jävligt dålig på att förklara saker muntligt. Men nu när den är tryckt, och jag får se texten för första gången, är det som gör mig mest illa till mods att det jag så ofta försöker säga, inte alls kommer fram.

Istället blev det ett porträtt om en trasig människa som gett sig ut på en livsfarlig resa. Och det är delvis sant. Jag fastnade i ett mönster för att jag var trasig, men under den tiden hade jag också några av de roligaste stunder jag upplevt. Meningen om att jag kanske borde ha varit rädd ibland känns så fel direkt efter beskrivningen av en av de bästa resor jag någonsin gjort, eller den katastrofala kryssningen där jag fick vänner för livet.

Men det som gör mig mest ledsen, är hur min kommentar om att jag ofta varit en sådan som borstar av mig saker och fortsätter framåt, får det att framstå som att allt rinner av mig som vatten. Det är en hemsk sak att säga när man pratar om trauman eller psykisk ohälsa. Tro ALDRIG att världen kan förvänta sig det av er. Jag är bra på att borsta av mig saker för stunden, ja. Och jag är bra på att alltid ta ett steg i en annan riktning, vart den än bär mig, ja. Men det jag också sade var att det inte alltid är bra. Och det är bland annat därför jag har ett behov av att reflektera och analysera och ibland bara blöda ut mitt hjärta över tangenterna.

Men framför allt vill jag aldrig framstå som ett offer eller unik. Min syn på livet är och kommer alltid vara att alla vägar leder oss någonstans. Det är inget konstigt att ta en omväg för att kräla i gyttjan för ett tag, och det är inte hela jävla världen om du förstör för dig själv i hopp om att kunna ta dig igenom dagen. Människor kommer vilja se dig som offer, de kommer dra nytta av din bakgrund för att lätta sitt samvete när de dömer dig och de kommer kanske till och med tycka synd om dig, eller säga att det du gjorde var fel.

Låt dem aldrig få dig att tro det.
För om det var något i den artikeln jag alltid kommer stå bakom, så är det att alla vägar inte behöver vara raka.

Du gör vad du behöver för stunden,
det kanske inte är bra för dig i längden,
men just nu är det kanske det enda du vet.
Och det kommer ta dig någonstans, och om du vågar tro på det kan du kanske också glädjas åt allting sen.
För allting som hänt tog dig dit du är.

Artikeln finns att läsa HÄR.
Och det är inget ont mot personen som skrev den, jag anser bara att den inte hade den vinkel jag hade hoppats på.
Ps. Snygg man blir på bild när ens huvud har antagit livsform av en ballong på grund av förkylning också, haha.

Jag är en av dem som inte kan hantera mörkret, trots att det kommer varje år. Jag blir orkeslös och tappar fotfästet. Hjärnan svävar plötsligt iväg lite oftare än annars. Kanske är det för att allt mörker smälter samman, för vi alla har ett mörker. Det finns inte en människa som är rakt igenom ljus, för ljus kan inte existera utan mörker. Och ofta är det de med det allra djupaste mörker, som också har förmågan att sprida det starkaste av ljus. Men ljus kan vara en skör sak, det kan släckas lätt. Och kanske är det just därför somliga av oss hanterar mörkret så dåligt, för att vi är rädda att det helt ska släcka ljuset, att allt mörker ska bli ett och att vi inte ska hitta ut på andra sidan. Kanske handlar det bara om en rädsla för att ljuset inte ska vara tillräckligt starkt.

Så jag försöker mata ljuset, och omfamna mörkret. För det man omfamnar kan inte sluka en. Jag kokar te och skriver bok, redigerar bilder på en glad unge som leker i skogen, redigerar bröllopsbilder från en vacker kärleksförklaring bland regnvåta löv i gula färger.  Jag ser på skräp-TV och tillåter mig engageras i intriger och bottenlös narcissism. Läser böcker från pärm till pärm, drar filten närmre kroppen och tänder ljus i hela lägenheten. Och påminner mig om att inget mörker är detsamma, och utan mörker finns inget ljus. Och det är just precis det som är så vackert med livet och världen.

Helgen som var kantades av solnedgångar och sockervadd.

En stökig AW som blev mer än vad hjärnan egentligen mäktade med. En uteservering i staden som numera känns mer hemma än Malmö där jag tillbringat så mycket tid. Sommaren som hängde sig kvar för en sista dans medan höstlukten smög sig på i luften.

Lördagen var en barnunges dröm. En heldag på tivoli och den första riktiga lönen på flera år fick spridas för vinden när det åktes allt som gick att hinna med, köptes söta popcorn, säkert en meter rosa fluff, öl för dyra danska kronor och bollar i jakten på den stora nallen i blått. Vi kanske blir vuxna, vi kanske lägger band på oss, kanske försöker vi till och med klä oss propert och sitta fint, men alla jagar vi våra kickar på olika sätt. Den där gränsen mellan liv och död, den där njutningen som gränsar till ångest. Beviset på att inget i livet är svart eller vitt, att allt bara är en gråzon och förhoppningsvis lär vi oss uppskatta nyanserna.

Söndagen hade fjärilarna i magen väckt en längtan efter mer. Tog det spontana beslutet att packa ihop några IKEA-kassar med bortglömda ägodelar och boka ett bord på byns loppis. En flykt från den väntade ångesten, en försvarsmekanism inlärd sedan länge. "Gör något med ditt liv, ta tag i saker". Den där förbannade motorn som aldrig stannar av. Tjänade ändå några hundralappar och kände mig nöjd. På kvällen fick jag ändå springa i skogen och krama träd. Såg definitivt inte klok ut där jag stod, iförd flerfärgade randiga harembyxor, en rutig urtvättad flanellskjorta, gul jacka, prickiga raggsockor och tom blick. Kramade ett träd, mitt i skogens motionsspår, där några få lampor lyste upp stigen. Komplett jävla galen. Men jag stod där ändå, som en del av livet, efter en helg kantad av nyanser, efter flera varv i berg- och dalbanan. Till mitt försvar hade jag precis sett på vetenskapens värld och hört att det skulle vara bra. Men jag tror knappast någon skulle tro mig om de såg mig då.

På något sätt tror jag ändå vi behöver både toppar och dalar. Behöver flyga och störta. Behöver svart och vitt för att blanda grått. Aldrig hade det kittlats i magen på det där viset om jag inte hade vetat hur det känns att stå i mörkret och krama ett träd.