But I didn’t cause the summer rain

Helt nykter igår, ändå kände jag mig bakfull när jag vaknade. Energimässigt dränerad.

Åt sushi med en vän jag inte träffat på nio år. Två olika öden, samma sida av olika mynt. Vi står där vi står idag. Skålade i alkoholfri öl och pratade om livet.

Musiken som dånade. Nattklubben med människor som trängdes. Kände blickarna från de jag inte vågade hälsa på, kramade om dem jag var glad över att se. Några har jag inte sett på månader, de flesta har jag troligen inte sett på flera år. Alla frågade hur jag mådde men det kändes inte som de trodde mig när jag sade att jag mår bra. Någon tittade skeptiskt på den alkoholfria ölen, som om de drog en slutsats att jag antingen var gravid eller nyss kommit ut från rehab. Jag hade bara inte lust. Det har jag sällan nuförtiden. Som om man levt det livet flera gånger om, aldrig blev jag lyckligare. Man växer, utvecklas och lär. I somras hade jag min sista snedfylla, där jag lade den sista pusselbiten till det som skapade vad jag är idag.

Mina mönster är så knutna till platser, människor och känslor. Det är killen i hörnet, det är gränden intill puben, det är gatan som slingrar sig fram genom staden. De säger att man inte kan bli frisk i samma miljö som man blev sjuk. Igår återvände jag för ett kort besök igen och först igår kände jag mig hel, jag mår bra. Jag står stadigt oavsett plats, oavsett vem jag möter.

Imorse vaknade jag trött och sliten. Men inte av ångest, inte av självförakt eller dåliga minnen, utan av en helkväll på helspänn. Det är så mycket man blir medveten om när man är helt närvarande. Så mycket att bearbeta och förlåta sig själv för när man inser att man inte kan fly från sig själv. Jag ville bara överleva, det gick kanske krokigt, kanske såg det illa ut, men jag tog mig ut på andra sidan.

Igår stod jag där, rakryggad, glad och tacksam. Växtvärk i hjärnan och en fantastisk spelning.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229