Bästa vän och bror


Sedan 4e klass har vi varit bästa vänner, det är många år. Ändå ses vi alldeles för sällan, igår var det faktiskt exakt ett år sedan. Min fina bästa vän. Min bror. Han och hans familj har alltid varit som en extra familj för mig och jag hade inte kunnat tänka mig en bättre barndom än att växa upp i hålan där mina föräldrar bodde, 5 minuters promenad från den här grabben.

Vi har byggt kojor, fiskat, haft våra första fyllor ihop... Han var min första kyss och lärde mig allt om hur man hånglade när jag fick min första riktiga pojkvän och jag lärde honom allt om mens (vilket slutade med att han hade bättre koll på min menscykel än jag själv). Vi har bråkat, överlevt svartsjuka partners och säkert velat strypa varandra ibland. Han har ryckt upp mig när jag varit nere, sagt åt mig att sluta fjanta när jag ödslat tid och tårar på dåliga män och förra året tog han utan tvekan emot mig med öppna armar när livet än en gång rasade och jag behövde hitta hem.

Han är mer än min vän, han är min själsliga bror. Vi bär båda tatueringar tillägnade hans lillebror, ett band som är med oss i döden. Vi bär båda minnen, kärlek och sorg i hjärtat. Vi har delat några av de finaste och tuffaste stunderna med varandra - som en familj.

Och idag ska jag äntligen få krama om honom och hans lilla son. Hans son som är en kopia av hans bror. Hans son som får cirkeln att slutas och åter fyller hjärtat med glädje och framtidshopp. ♥



Gillar

Kommentarer