Att våga förlåta

En av de saker jag har kämpat med den senaste tiden är mitt ältande. Jag ältar något fruktansvärt. Saker och ting spelas upp likt en film, om och om igen. Hatet får fäste och jag avskyr, med hela mitt hjärta. En känsla som enbart skadar mig själv. Jag är en känslig person och alla som någonsin funnits i mitt liv gör ett stort intryck. Etsar sig fast. Så har det alltid varit. När jag släpper in någon stannar de där för all framtid. Jag kommer alltid ha dem i hjärtat, alltid undra vad de gör nu, hur de har de, varför saker blev fel, vad som kunde varit och varför det blev som det blev. Att då ha en massa trasiga historier med människor gör att jag aldrig riktigt släpper taget. När någon gjort mig ont håller jag ett ofrivilligt agg mot dem för resten av mitt liv. Det är destruktivt och det gör ont. Det hindrar mig från att vara mitt bästa jag.

Det är något jag försöker jobba på just nu. Jag är trött på att älta, jag är trött på att människor som skadat mig får ta plats, i hjärtat, i hjärnan, i samtal och på bloggen. Jag måste gå vidare - jag vet bara inte hur man gör. Hur stänger man av?

Jag har i alla fall kommit fram till att första steget är att förlåta. Därför kramade jag en människa på nyår som jag varit ovän med, därför skrev jag ikväll ett meddelande till en annan, att jag tror att vi funkat bättre idag, att jag inte är arg, att jag saknar personen. För att jag inte längre orkar gå och vara ledsen, orkar inte vara arg - orkar inte ha något otalt med människor jag glömt bort varför det blev fel med.

Bit för bit tänker jag förlåta alla. För att inget gott kommer ur hat, för att ingen människa kan gå vidare när känslorna är fast i det gamla.

En dag ska jag förlåta mig själv också. Men för att förlåta mig själv måste jag förlåta andra. I andra ser vi oss själva och om jag kan leva med andra människors brister och fel, kan jag kanske så småningom leva med mina egna.

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229