ART

Godissuget blev för stort. Det är en sådan period nu, det är okej. Vi kör ett par veckor med lösgodis då, innan det går över till en chipsperiod. Vem orkar ens bry sig om något så oväsentligt?

Promenaden till affären gjorde i alla fall gott. Någonting har gnagt och skavt men inte kunnat komma ut, inte kunna formuleras till en tanke. Likesen på instagram plingar in i fickan...

ART. Plötligt är det som om poletten faller ner, i takt med ljudet från dansstudion jag passerar så dunsar den mellan väggarna i hjärnan. Kling, klong.

Det är så mycket vi gör av ren vana, det är så mycket vi visar för att det är så vi kommunicerar, det är på något tragiskt vis så vi börjat leva. Det är så jävla många bilder som tas bara för att ha någonting att ladda upp. Så många stativ som ställts upp för att ta en vanlig jävla selfie. Hur mår vi egentligen?

Det är klart man inte har tid att sätta ihop en scen, göra spektakulära redigeringar eller rita animationer till varenda blogginlägg eller instagrampost, inte om man dessutom ska ha ett vanligt jobb, studera och helst uppdatera mer än en gång i månaden. Men jag behöver mer. Jag behöver känna att det finns en mening med det jag gör, en tanke bakom, en ansträngning åtminstone.

Vad är det annars för poäng med allt? Vad är poängen med likes, följare och vackra ord om det inte finns någonting bakom?