Allting är relativt och internet är inte på riktigt

Så blev det bara ett sent inlägg idag också. Fan också, tänker jag. Jag som för bara några veckor sedan uppdaterade flera gånger om dagen, tidsinställde inlägg, kände att kreativiteten sprutade ur öronen och att jag både inspirerades och inspirerade. Jag levde det nya glada livet, med lyxiga frukostar, fräscha outfits, positiva tankar och ett brinnande intresse för allt som föll framför mina fötter. Fan också, tänker jag. För jag, precis som alla andra, jämför mig ibland med andra.

Men det är ju faktiskt så livet ser ut ibland. Den senaste tiden har det inte funnits tid för lyxiga frukostar, ork att matcha snygga outfits, plats att prioritera långa utläggningar om inspirerande ämnen. Jag har slarvat med maten, jag har inte koll på när jag tvättade håret sist och jag går runt i samma bekväma outfit dagar i sträck.

Jag jämför mig med det jag ser. Jämför och känner mig som en hycklare, eller i alla fall som ett misslyckat försök till något bättre. Alla fruktfat, alla mysiga te-stunder, alla selfies, alla outfits, alla debatter och krönikor, alla genomtänkta inlägg.... Det är ju jag annars, eller var, för inte så länge sedan. Men sen inser jag, att det där fortfarande är jag, bara en annan dag. För livet är fan inte alltid så där jäkla ordnat, fruktigt, hälsosamt, genomtänkt och perfekt. Ibland sitter man bara där, i en hög av papper, med en flottig toffs på huvudet och är precis som vem som helst.

Vem som helst ja. För jag vet ju att allting är relativt och jag vet att internet inte är på riktigt. De youtubers som trallar runt i sin yoga-värld, spyr regnbågar och pratar om sin rawfood som om det var något lika alldagligt som en biltemakorv - de äter mest troligt också en flottig falafel från kebabkiosken efter en ångestattack ibland. De där okrönta sminkdrottningarna på instagram har säkerligen också dagar då deras ansikte ser ut som en pizza med extra allt och håret påminner om en bregott-reklam. Och alla "mångsysslare" som har sina liv så perfekt ihopsatta med hemliga möten , kalendrar och event sitter garanterat flera gånger och suckar på ett kontor då klockan tycks ha stannat efter en 10-timmars arbetsdag. Och viktigpettern på Facebook som alltid har något att säga och stoltserar med sina analyserande statusar om världsläget och alltid pratar vitt och brett om hur folk borde engagera sig mer, tröttnar nog också ibland och slår av nyheterna när intrycken blir för många.

Och alla de som pratar om hur bra livet blivit, hur bra deras familj har det i det nya huset, hur bra deras nya diet fungerar, hur jävla fluffigt, rosa, lyckliga de är nu när de äntligen fått jobben de drömmer om - allt det där är fan bara relativt. Deras liv var sämre innan, deras familj hade det sämre i det gamla rucklet de bodde i innan, deras diet tidigare fungerade inte alls, jobbet de hade tidigare drev dem in i väggen. Det där är inget att mäta sig med, det går inte. För deras liv är bara bättre än vad deras liv var tidigare, och jag har inte levt det livet.

Jag läser inte många bloggar längre, de större har jag tröttnat på helt. Den perfekta ytan, den där nischen och imagen som aldrig får spricka - den är inte på riktigt. De där perfekta liven finns inte, de är bara censurerade. Och om jag inte gillar det vill jag inte heller vara en del av det.

Därför väljer jag att blogga även när min hälsa inte inspirerar, när min livsresa tycks gå baklänges och när livet bara känns som ett vanligt, enformigt svensson-liv. För det är ju precis vad det är - med lyxiga fruktfat eller inte. Precis som alla andras på andra sidan skärmen.


Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229