A long lost friend

Slösurfade runt på lite musikdokumentärer på youtube, trillade in på 80-talet och kanske inte helt otippat satt jag sedan och kollade igenom en massa Nasty Idols klipp.

Snart har ännu ett år gått utan Andy. Även om han inte fanns i mitt liv den sista tiden, då han fick sitt lugn och lycka till sist, så minns jag det så väl ändå. Minns hur jag grät när jag ringde mamma, minns hur skönt det kändes att mamma förstod. Under flera månader var han min klippa och delvis mitt andra hem.

Det har sagts mycket om den mannen och mycket av det är tyvärr sant, men för mig var han en vän. För mig var det inte "Rockstjärnan från Nasty Idols" som lämnade jordelivet, för mig var det "vännen som visade mig dokumentären -dem kallar oss mods-". För mig var han någon som var precis som jag, med en yta som inte matchade det inre. Jag minns fortfarande hur surrealistiska alla headlines kändes. Som på låtsas på något vis.

Vi gled i sär, så som människor gör. Jag träffade en kille på jobbet och saker blev som det blev, livets gång i den ålder jag var i. Andy skaffade sig ett nytt liv och vi hittade aldrig riktigt tillbaka. Kanske var det just därför som hans bortgång tog så hårt? Kanske var det just att man aldrig riktigt hann säga allting en sista gång?

Av de få stunder i Malmö stad som jag faktiskt älskat, där jag haft genuint roligt och upplevt saker som i stunden kändes så naturliga men som hade fått mitt hjärta att slå dubbelt några år tidigare, så fyller Andy upp mer än hälften av dem.

Hittade några bilder från Rockmässan 2011 då vi blev inbjudna att käka middag med Sebastian Bach. En liten sleazar-unge som jag borde ha blivit starstrucked utan dess like men jag var för upptagen med att ha en fantastisk kväll med vänner. Det var lite så Andy var, hans personlighet överglänste även de största stjärnorna, även om han nog inte riktigt såg det själv.

Om du hade kunnat se mig nu, vet jag att du hade varit stolt. Skitungen växte upp till sist.

Gillar

Kommentarer