A ghost from the past

Vaknade panikslaget med ångest i kroppen. Kunde inte orientera mig i rummet, kunde inte greppa vad som hänt. Försökte bilda mig en uppfattning om kvällen innan och varför jag var där. Sekunderna kändes långa innan jag insåg att allt var en mardröm, ett spöke från förr. Jag hade inte varit ute en söndag, jag hade inte gjort människor besvikna, jag hade definitivt inte betett mig illa mot någon eller förlorat jobbet och kreditkortet hade aldrig stoppats i någon automat för att betala droger och extra drinkar.

Den ångesten som rev i min kropp, den som jag oftast bara känner när jag druckit för stora mängder alkohol, vilket nuförtiden sällan händer och även när det händer är det inte i närheten av det självdestruktiva beteende jag en gång ägnade mig åt. Den ångesten är ingenting jag någonsin saknat. Den ångesten påminde mig om varför jag förälskade mig i att jobba, i att ha struktur, i kärleken till mig själv, i långa promenader i skogen. Den ångesten påminde mig om att allt det där aldrig riktigt var jag, det var aldrig rätt ens i de stunder det kändes mer rätt än något annat. Jag var trasig, desperat efter att få känna något som jag glömt hur man skapade själv.

Jag skrev om detta på min story på instagram men i ett försök att lägga dem under höjdpunkter råkade jag radera dem. Det är för ångestladdat för att återpublicera, det finns för många där som kan döma. Jag vill inte bli någon man granskar vi middagsbjudningar, jag vill inte vara någon man diskuterar bakom ryggen, vill varken vara någon man ser upp till eller ner på. Jag vill bara att någon annan inte ska känna sig lika hopplös och ensam som jag har gjort. Så jag publicerar det jag skrev här, med eventuella typos och allt.

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229