Ikväll fick jag höra, som så många gånger förr, att det jag pratar om inte är unikt, att det jag varit med om inte är speciellt, inget ingen annan varit med om, inget att tro man är speciellt för. Först gjorde det ont, för det är allt jag inte försöker säga, sedan gav det mig en extra anledning att fortsätta prata. Om mina dåliga relationer, om mitt självhat, om mitt sätt att leva, för att visa andra - att jag inte är unik.

För det har varit min tanke hela tiden. Hela idén bakom denna bloggen är att jag inte är unik, att jag inte är ensam, att vi alla är lite kantstötta och trasiga, att vi alla gör val som är sämre än andra. Jag föddes med alla goda förutsättningar men drev mig själv in i något annat - och ut igen. Min önskan när jag startade den här bloggen var att nå ut till den som är där jag var, som tyckte det var rock n roll, som tyckte de gjorde revolt, som tyckte att de inte passade in någonstans. Att nå ut till dem för att visa att vi är många, vi är fler än du och vi vet bättre vägar.

Aldrig någonsin har jag sett mig som en trasig historia, som någon som är speciell. Aldrig någonsin har jag menat att min historia är unik. Men vi kan hjälpa varandra, att göra den skillnaden vi vill, att visa vägen vi alltid drömt om. Jag vill bara ge vanliga tjejer den chansen dem förtjänar.

Jag hoppas ni aldrig ser mig som perfekt, aldrig att ni ser mig som någon som har varit med om något speciellt. Jag försöker bara vara öppen och prata om det som många inte pratar om. Om allt som hör livet till.

💛

Gårdagen kändes längre än någon annan dag men slutligen, lagom till den sista skymten av solnedgången, landade vi äntligen på bryggan i Smålands djupa skogar. Det är något visst med första koppen morgonkaffe här. En känsla av lugn och välbehag, av att kunna lämna allting hemma även om halva hemmet är med. Att vara avskärmad från världen trots att det går att vara uppkopplad så länge man sitter vid precis rätt fönster.

De andra sover fortfarande, de orkade hålla sig uppe längre än mig igår. Själv gick jag och lade mig så fort vinet gjort mig salongsberusad och de senaste dagarnas stress kom ikapp mig. Kroppen mådde bra av att få sova ut.

Springer på i hamsterhjulet, jagar något jag knappt vet vad det är längre. Försöker hinna med så mycket som möjligt för att kunna få någon form av ledighet när vi åker imorgon kväll. Bråkar med skrivare, lånar ytterligare några böcker på biblioteket, skriver utkast som jag inte har en aning om vad de egentligen är tänkta att bli. Notiser i mobilen som blinkar, bortglömda uppdateringar på praktiken och mail som får vänta. En puls på 290. Jag vet seriöst inte alls vad jag sysslar med just nu. Vinkar och ler, håller masken. Förr eller senare reder det ut sig ändå.

Ska läsa igenom några sidor av uppsatserna jag ska opponera på innan Vikingen kommer hem från jobbet och vi ska storstäda, packa och lösa med djurvakten. Jag kämpar på in i det sista, imorgon har jag sista riktiga dagen på min praktik och samtidigt vill jag få klart vad som behöver göras inför måndag. Jag har lånat skönlitteratur på biblioteket och i helgen vill jag kunna ägna mig åt den. Kämpa på, håll ut. Skogen väntar.