Det här är min historia, i en kort variant. Det här är mitt sätt att göra slut med det gamla och njuta av det nya. Det här är slutet och början på mig själv. Och ett stort jävla tack till den som gjorde det möjligt för mig att skriva det här. (Tidigare inlägg hittas i kategorin med titelns namn.)

Och jag vände aldrig om. Jag levde av vad jag hade i min handväska tills mina föräldrar kunde hjälpa mig hämta mina saker i lägenheten och jag fick sjuka mig från jobbet för att jag inte ens hade råd att ta mig dit. Vi passade huset åt hans föräldrar och jag fick en chans att läka ute på landet. Efter det blev jag inneboende i Olas lilla etta och jag hämtade Gunnar som jag tingat sedan en tid tillbaka i ett desperat försök att ha någon att sköta om för att försöka sköta om mig själv.

Men destruktiva mönster är svåra att bryta och att lämna sitt gamla umgänge när jag känner sig som mest ensam är en jävligt ensam och tung process. Dessutom hade jag utvecklat dåliga vanor. En vän till mig höll i en fest i Malmö och eftersom jag visste att jag riskerade att springa in i exet höll jag mig klar i skallen under kvällen men när jag insåg att han aldrig skulle dyka upp släppte jag kontrollen och en stund senare hade jag tappat den helt. Jag hade inga droger och kunde därför inte hantera min fylla. Min vän satte mig på tåget där en främling slutligen tog hand om mig då tågvärdarna pratat om att ringa polisen. Ola hämtade mig vid tåget och var både arg och besviken. Det var inte sista gången han fick ta diskussionen om mina vanor.

Det dröjde ett bra tag innan jag kunde fungera som en normal människa i fest-sammanhang. Ofta tappade jag kontrollen eftersom jag inte längre visste hur man hanterade alkohol utan "hjälpmedel" och lika ofta fick jag panikattacker eller började gråta.

Sakta men säkert började ändå livet rulla på. Jag och Ola växte samman och med hans tröst, stöd och ibland helt enkla utskällningar växte jag som människa. Och med det växte också känslorna. "Min sambo räddade mitt liv" är kanske egentligen missvisande då jag i grund och botten har mig själv att tacka. Men det är ändå så det känns, för utan hans erbjudande och stöd hade jag kanske inte vågat ta mig ur och blint satsa på ett annat liv. Utan honom vet jag faktiskt inte var eller ens om jag funnits vid det här laget.

Mitt psykiska mående blev allt bättre och genom Ola fick jag se att det finns fler som jag, fler som tänker på saker ingen annan tycks bry sig om, fler som inte passar in och är obekväma. Plötsligt var det som att den lilla flickan som satt i kojan med sin katt hittade hem till slut. Med Ola kunde jag prata i timmar om sådant alla andra tycker är konstigt, i hans sällskap började min hjärna vakna till liv igen och jag började läsa, googla och intressera mig för saker. Jag kom ut i naturen och fick återigen känna lukten av skog istället för sunkiga barer och jag läkte lite mer för varje dag. Jag hade någon att prata med, någon som förstod allt det där som pågick i mitt huvud. Jag hade någon att umgås med och jag hade någon som sade allt det där jag egentligen redan visste.

Folk säger att jag förändrats, men egentligen har jag bara hittat tillbaka. Jag har slutit fred med mig själv och omvärlden och jag har besökt den lilla flickan i kojan i mina drömmar. Jag har efter 25 år kunnat säga åt henne att det är okej att vara annorlunda - att det finns andra precis som hon. Hon är varken fel eller konstig och det finns en mening med hennes liv också. Det finns magi inom henne, ett själsligt glitter och en hjärna som är öppen för sådant andra inte ser och aldrig, aldrig får hon låta den magin dö ut. Hon kommer hitta sin väg till slut.

Jag tycker inte att hela resan varit dålig. Faktum är att jag under hela den här karusellen skapat både underbara och hysteriskt roliga minnen. Jag ångrar inget, då det tog mig hit. Men jag kan önska att jag prioriterade hälsan mer. Det är inget fel med att leva ut och tycka livet är en lek i rock n' rollens tecken men man är inte odödlig. Och vad gäller att räcka finger till världen finns det betydligt mer produktiva sätt än att svepa tequila och kräkas i en hink.

Det finns fler som är obekväma tänkare, det finns fler som i hela sitt liv undrar om detta verkligen är allt livet går ut på, vi är många som blir missförstådda, får diagnoser slängda på oss eller helt enkelt inte bara passar in. Tillsammans kan vi faktiskt göra något men den där obekväma superkraften är bortkastad om vi väljer att förstöra oss själva.

Tack älskling, för att jag får finnas här idag ❤

Sista arbetsdagen för det här året. Hur sjukt är inte det? Var har tiden tagit vägen? Vad fan har jag gjort!?

Satt hos Cornelia till 21-tiden igår. Går man till frisören sisådär varr femte år så tar det ju sin lilla tid. Vi lyckades i alla fall jämna ut frillan utan att snagga mig så det får ju nog ses som en succé. Mitt hår var dock tokmättat och den röda färgen ville inte sugas upp riktigt så som vi tänkt oss men det får bli ett litet projekt under en tid helt enkelt.

Ikväll ska jag skriva min nyårs-resumé! Ska sysselsätta mig med utkastet på jobbet. Vi hörs senare!

Ps. Idag kommer finally sista delen i min "gråta ut i pressen"-serie upp. Tack för tålamodet och alla fina kommentarer hittils. Jag hoppas att jag inte yråkat ut er allt för mycket. 💜

Jobbat klart för dagen sitter nu hos frisören och väntar. Är så nervös att jag eventuellt skiter på mig.

Myser i alla fall runt i min nya tröja från Romwe idag. Den har en alien. Alien är softa.